Dagens Nyheter – 24 januari 1874, sida 1

Slutligen må det ock erifiras att oppositionen aldrig var vänd mot excellensen De Geer personligen. Men huruvida den der klokheten inskränker sig till att med ord och vinkar förmå oppositionen i andra kammaren att tillsvidare gifva sig tillfreds, eller om den skall yttra sig i allvarliga och uppriktiga bemödanden att åstadkomma en reform i vår gamla tunga förvaltningsmaskin, det är detta som man vill se. Det är nemligen ögonskenligt att, om det De Geerska partiet i första kammaren i förening med oppositionen i den andra säger nej till det ovilkorligt äskade dyrtidstillägget åt de embetsverk af äldre datum, för hvilka ingen reorganisation, såsom för konungens kansli, är påtänkt, och om den nuvarande ministeren då, såsom sannolikt och riktigt är, måste afgå, så har den naturligtvis då inträdande De Geerska ministeren lemnat en underpant på att den, väl kommen till styret, icke skall Blifva stående i sin företrädares kölvatten och endast föreslå en löneförhöjning men ingen tjenstereglering. Det är sannerligen ingen småsak, detta dyrtidstillägg. Med post-, jernvägsoch telegrafstaten inberäknade uppgår det till bortåt fyra millioner riksdaler om året eller ungefär två tredjedelar af de så mycket omskrifna grunskatterna. Det är den största penningfråga, som näst grundskatterna och indelningsverket, varit beroende på riksdagspröfning sedan många år, och det skall måhända, om en allvarlig tjenstereglering och arbetsförenkling utföres, befinnas ha varit alldeles onödigt att nu bevilja ett dyrtidstillägg, som budbeten sannolkt aldrig skall bli befriad ifrån. Det är derför så angeläget att första kammareus nya majoritet bestämmer sig för att gå med den andra kammaren i den saken. Stannar den vid blotta föreställningar, har den ingen nytta gjort. Visar det sig att andra kammaren beslutar reorganisation först och löneförbättringar sedan, men De Geerska partiet, i likhet med den nuvarande regeringen, löneförhöjningar ntan ens så mycket som löfte om tjenstereglering, då blefve det temligen klart att begäret efter taburetter hos somliga och angelägenheten att blifvå omvald hos andra varit de egentliga motiven till den opinionsvändning som yppat sig inom förstå kammarens.