Dagens Nyheter – 24 januari 1874, sida 1

Tillmötesgående är ett ord, hvilket man under förra riksdagen började flitigt begagna vid tal om de skilda partierna, och hvilket ansågs ha öfvergått till sak i statsutskotttets märkliga betänkande angående grundskatterna och indelningsverket. Då man vid innevarande riksdag inom båda kamrarne tillsatt statsutskottet alldeles på samma sätt som vid den förra, tyckes deri ligga en bekräftelse på att det i fjol började tillmötesgåendet skall fortsättas 1 är. Det är emellertid en stor skilnad mellan tillmötesgående i ord, hvarvid det i sjelfva verket hittills stannat, och i handling, hvartill man ovilkorligen måste komma om några för landet gagnande frukter af värde skola vinnas genom den nu rådande föreningen mellan majoriteten i andra kammaren och De Geerska partiet i den första, hvilket parti är sammansatt af temligen olikartade beståndsdelar. Enär regeringen ännu icke för riksdagen framlagt det begärda förslaget om grundskatternas och indelningsverkets upphäfvande samt armens omdanande, kan det icke vara tillfälle att på detta område erfara huruvida man på De Geerska partiets sida menat fullt allvarsamt med sitt tillmötesgående eller ej. Men regeringen har till representationen hänskjutit en annan fråga, hvars afgörande skall bringa i dagen huru pass mycket oppositionen i den andra kammaren kan räkna på oppositionen i den första. Vi mena naturligtvis förslaget om dyrtidstillägg åt rikets civila och militära embetsoch tjenstemän utan ombildning af embetsverken och deras arbetssätt. Om det kommer att visa sig att den nybildade majoriteten i första kammaren, som till stor del består af personer, hvilka i föregående gemensamma omröstningar städse voterat för de högre anslagen och derigenom röstat omkull oppositionen i andra kammaten, nu jemväl komme att säga ja till dyrtidstillägget innan regeringen ens förklarat att hon ämnar taga grundligt itu med den sedan -1812 eftersträfvade förenklingen af förvaltningsmaskineriet, så är det ju klart att första kammarens majoritet icke har någon annan mening med sitt närmande till andra kammaren än att genom detta närmande och genom inställsamhet mot landtmannapartiet inverka till sin förmån på de blifvande landstingsoch riksdags-omvalen, Förra statsvådet De Geer står i spetsen för och förra statsrådet Carlson är en mycket vigtig ledamot af den nya majoriteten i första kammaren. Man antager att landtmannapartiets opposition mot regeringen hade någon del deri7att de år 1870 trädde ur rådkammaren. Om så är, kunde det vid första påseendet tyckas besynnerligt att samma parti som då medverkade till afgången nu skulle begagna dem till anförare vid anfallet mot hrr Adlercreutz, Bergström och Wennerberg, de der 1870 blefvo insatte efter hrr De Geer och GCarlson. Men vid närmare skärskådande af saken förfaller besynnerligheten. — För det första tillsattes 1870 års minister icke i enlighet med landtmannapartiets, utan med konungens åsigter. Majoriteten i andra kammaren vänder sig sålunda ej mot sina egna barn. För det andra ligger det en tidrymd af tre år mellan dessa händelser, och under den har det varit rikligt tillfälle för hrr De Geer och Carlson att blifva klokare med hvarje dag.