Dagens Nyheter – 22 januari 1874, sida 2

Tvenne skolfrågor, båda af framstående vigt för bildningens framtid i vårt land, tilldrogo sig allmänhetens uppmärksamhet under den sista månaden af det nyligen tilländagångna året. Den ena gällde undervisningen i pedagogik vid statens härvarande lärarinneseminarium, hvilken handhafves af rektorn vid samma bildningsanstalt, hr Olbers; och den andra rörde kristendomsundervisningen vid Göteborgs folkskollärareseminarium, hvarest komministern i samma stad, hr Halln, tjenstgör såsom af konsistorium tillförordnad religionslärare. Med anledning af de upplysningar, hvilka först Aftonbladet meddelade angående hrj Olbers lärometod, erhöll, som bekant, lärarinneseminariets direktion af ecklesiastikministern i uppdrag att närmare undersöka de uppdagade missförhållandena, hvaremot hr Hallen var lycklig nog att få en varm försvarare i sin egen eforus, biskop Björck. I hvad mån hr Hallens schartauanska åsigter, hvilka delas af konsistoriets ordförande, bidragit till denna för honom gynnsamma utgång af ett temligen obehagligt dilemma, torde vara svårt nog att afgöra, innan saken erhållit en fullständig utredning. Det skulle emellertid kunna hända, att en sådan af vederbörande åvägabringas utan konsistoriets rådfrågande, och i så fall vore det en ringa tröst för läraren, om han finge dela förebråelserna med sin chef. Utan tvifvel är det af nöden att allmänheten och pressen åt dessa frågor egna en noggrann uppmärksamhet. Skola de unga qvinnor, hvilka ämna att sjelfva såsom lärarinnor uppfostra och undervisa det uppväxande qvinliga slägtet, hvars inflytande på samhället i en framtid kan blifva större än vi nu ana, icke förberedas till sitt vigtiga kall på ett tillfredsställande och tidsenligt sätt, då staten för detta ändamål iklädt sig stora uppoffringar? Detta är den ena frågan. För närvarande hafva vi i vårt land visserligen flera förträffliga enskilda elementarläroverk för flickor, och denna omständighet torde väsentligen bidraga till den i allmänhet höga bildningsståndpunkt, som den svenska qvinnan innehar, en ståndpunkt, hvilken ligger betydligt framom den plats, som de ytligt bildade fransyskorna och engelskorna intaga, och låter henne täfla med de tyska och amerikanska fruntimren. Detta glädjande förhållande beror dock helt visst derpå, att vi hittills icke saknat dugliga manliga lärare för flickskolorna. Vi äro emellertid öfvertygade, att flertalet af föräldrar oeh pedagoger erkänner det som ett önskningsmål, att qvinliga elever måtte undervisas af grundligt bildade qvinnor. För att uppnå detta resultat hafva folkrepresentanterna gjort hvad de kunnat: de hafva beviljat ett rikligt anslag för ett lärarinneseminarium i hufvudstaden; må nu de, åt hvilka vården om och tillsynen öfver denna läroanstalt äro anförtrodda, fullgöra hvad dem åligger, så att icke ändamålet förfelas! Den andra frågan — den Hallenska skandalen, såsom vi skulle vilja kala den — är af en mera direkt betydelse för vårt folks sedliga och religiösa bildning. Då biskop Björck varit nog beskedlig att kläda skott för den person, som saken egentligen gällde, nemligen hr Hallen, skulle vi vilja framställa hufvudinnehållet af denna fråga på följande sätt: kunna, med vördiga presterskapets goda minne, hvilka förnuftsvidriga läror som helst under namn, heder och värdighet af kristendomskunskap (för såvidt de ej stå i kontradiktorisk motsats till lutherska kyrkans bekännelseskrifter) få inplantas hos de män, hvilka sedermera i egenskap af lärare skola meddela folkets barn den första undervisningen? Vi råka att känna den kyrkligtpietistiska riktning — schartauanismen — hvilken hr Hallen tillhör, och hvilken isynnerhet inom Göteborgs stift vunnit en vidsträckt utbredning, sedan biskop Björck blifvit detta stifts . chef; och vi kunna försäkra, att vi icke blefvo serdeles öfverraskade vid läsningen af de utdrag, som Handelstidningen meddelade ur de Hallenska katekisations-papperen. Att biskop Björck