Dagens Nyheter – 22 januari 1874, sida 2

låtas eller ock — förgätas. De öfvervägde hvarje ord, skrifvet med en brådskande, ojemn stil, fläckad af ångesttårar, men ingen hoppets stråle glänste fram mellan raderna. Slutsatsen kunde. bli blott en, och den, huru sorglig var den ej! Med vanäran hade deras dotter betalt en kärlek, från hvilken hon var för svag att afstå. De öfverläto sig dock ej åt någon högljudd förtviflan. De voro till och med hjeltemodiga nog att dölja hvarje yttring af sin bittra sorg, på det att den lilla verld, inom hvilken de rörde sig, ej skulle kunna upptäcka den grymma sanningen. . Fadern gick till sina dagliga göromål, blek och förkrossad, men ändå lugn till det yttre. Det enda ovanliga i hans lif från den dagen var, att han: underlät att se till sin trädgård och sitt hönshus. Hans oskyldiga tycke för egendomliga hönsraser och rara törnrosbuskar hade för alltid försvunnit på samma gång som hans dotter. Modern grät i tysthet, men för sina tjenare visade hon ej så mycket som en enda tår. För tjenstfolket sades det att fröken Davoren hade rest till London för att besöka några väninnor. Janet hade lemnat. huset tidigt på morgonen och ingen hade sett henne utom gossen, som biträdde i trädgården, och honom hade hon användt till att bära en liten nattsäck till jernvägsstationen. Hennes afresa borde i följd af denna sken