Dagens Nyheter – 13 januari 1874, sida 2

Fryxells berättelser ur svenska historien. 42:dra delen. Af Fryxells berättelser ur svenska historien har åter en del utkommit, den fyrtioandra. Om dessa berättelser kan med skäl sägas, som det heter om årsskiftena, att de gifva anledning till många och allvarliga betraktelser. En hel hop menniskor äro mycket kära uti sina illusioner och förutfattade meningar. Det kyrkliga rätthafveriet tummar bibeln och den nationella egenkärleken vill göra historien till en tendenslögn. Mycket kan utan tvifvel anmärkas mot Fryxell, men hans omständlighet lättar uppfattningen och hans hänvisning till allehanda källor bör komma framtida historieskrifvare till nytta. Fryxells största förtjenst är emellertid, att han vågar pröfva både konungaglorior och till myter blifna opinioner. Det är hans heder att göra mera afseende på deras omdömen, som: vilja se sakerna sådana de äro, äfven om lexorna understundom blifva bittra, än på deras, som fordra att historien framför alltskall vara artig och grannlaga i fråga -om nationala fördomar eller om personer, som befunnit sig på samhällets höjder, lika godt huru lågt de stått nedanför mensklighetens. Så har Fryxell vågat upptäcka åtskilliga fel och brister hos Karl den tolfte, äfven såsom menniska, och erinra om-de oerhörda. förluster och lidanden, dem Karl kostade sitt land och folk, samt huru båda, förödda och förblödda, sjönko efter hans död från sin rang och betydelse såsom stormakt ned i det vasallskap under främmande makter, hvilket man förebrår frihetstiden. Den skräck för envälde, den lust att bereda motvigter mot regentens makt, som -gåfvo sig tillkänna genast efter Karls död, vittna tillräckligt för riktigheten af Fryxells åsigter. Så tyckes nu äfven Gustaf den tredje komma att i Fryxells framställning förlora åtskilligt af den nimbus, med hvilken åtskilliga entusiaster eller hofförgyllare hittills omgifvit honom. Den föreställningen är alltför vanlig, att det svenska folket i och genom Gustaf lyftades från barbari i seder och språk till civilisation och förfining. De sålunda förutsatta literära förtjensterna blifva honom sedan tillräknade såsom konung och menniska. För den, som så uppfattat saken, bar Fryxell ett ord, sid. 283, noten. Det. skall blifva intressant att se, huru Fryxell vill bedöma den ytlighet eller flärd, som å en annan sida änses hafva från Gustafs tid fortplantat sig i