Dagens Nyheter – 10 januari 1874, sida 2

Och genom blomman honung till hvart bi Så rundligt och så huldt hon skänker i, Om ock en näsvis broms till henne kom, Han säkert icke ohörd vände em. Den sammetslika hylsan soln sprängt opp Och blomman sipprar fram, likt nyfödt hopp; Och om dess dyra frön de fåglar små Ha tiggt och sin beskärda del de få; Ty solen vill att ingen lider nöd, . Höå Hellre ger sin bjerteblod sä: röd. Körsbäret der, som nickar gladt för vind, Med granna färger-målar hon dess kind, Och sädens vågor bert på gyllne fält Med korn och kärtia fyller hon sä snällt; Och drufvän fyller hon med färg och saft Och delar tit till alla af sin kräft. Och blickar sen på väfvens fina längd, Som Bredes ut på markens gröna ängd; Den bleker hon till väfverskans behag, Fast utanstack homgår: förs hvarje, dag; Och der den hvita! tvätten hänges ut; Hon torkar; den så flinkt -på-em minut. Då gräsetö gröda här för lian föll Hur van och trägen söln sin! vakt der höll, För hennes blick de friska örter dö Och innan kort förvandlas de till hö, Säk q