Dagens Nyheter – 10 januari 1874, sida 2

ordalag misstänka en afsigtlighet, får man i Ap. G. 10: 35. Petrus säger sig der i sanning märka, att Gud icke gör afseende på personen, utan i allehanda folk, den som fruktar honom och gör rättfärdighet, han är honom täck eller välbehaglig. Det ser väl ut, som dessa af sjelfva Petrus uttalade ord skulle helt naturligen både kunna och böra tydas derhän, icke blott att Guds välbehag skulle vara oberoende af nationalitet öcH kyrklig religion, utan äfyen att menniskan skulle kunna af sig sjelf något godt och riktigt göra och att handlingen i och för sig kunde blifva Gud tacknämlig. Men så förstådd skulle denna af den Helige Ande genom Petrus gifna försäkran råka i öppen strid med vår kyrkas dogmer . om menniskans naturliga oförmögenhet till allt, utom det ondt är, om tron allena såsom vilkor för rättfärdiggörelse och om kristendom, ja specielt hätherskt kyrklig och bekännelsetrogen kristendom såsom vilkor för salighet. . De lutherska teologerna hafva derför haft all möda ospard för att bringa detta ställe i öfverensstämmelse med de kyrkliga bekännelseskrifterna. Det hithörande ordet i grundtexten har dock, så vidt vi veta, städse fått behålla sin betydelse af välbehaglig eHer någonting liknande, filldess det nu i kommissionens öfyversättning fått heta, att af hvad folk än den må vara, som fruktar Gud och öfvar rättfärdighet, så är han välkommen till honom. För. att rätt förstå detta: välkommen till honom, i stället för: honom täck eller behaglig, bör man hafva reda på, att teologerna städse velat tyda de sistnämda orden, icke såsom betecknande en redan vunnen färdighet eller värdighet inför Gud eller så, som skulle en icke-kristen kunna vara eller blifva Gud behaglig genom sin gudsfruktan eller sitt rättfärdighetssträfvande i.och för sig, utan så, att den icke-kristne, på hvilken versen kunde finna tillämpning, sålunda skulle våra allenast antaglig för Guds rike, det vill i ortodox mening säga, värdig att blifva kristen eller tjenlig att komma till Gud genom Kristus. Enligt ordalydelsen i vår vers skulle, med ett ord, äfven en hedning, och såsom hedning, kunna vara Gud behaglig; enligt den anförda uttolkningen skulle Maa allenast och såsom kristen det kunna blifva. Förnuft och allmän menniskokärlek stå här på bibelns sida; den kristkyrkliga partikularismen deremot tyckes hafva fannit ett uttryck ikommissionens öfvorsättning på detta ställe. I Ap. G. 17: 26 har kommissionen: och af en enda har han. skapat hela mennisko-; slägtet, i stället för att det hittills i både grundtextoch öfversättning fått heta att han gjort hela menniskoslägtet af ett blod. Att dessa senare ord lätteligen skulle kunna tydassåsom af en ärt, af ett slägte o.s.v., under. det att kommissionens öfversättning binder ordaförståndet vid Adam: och den mosäiska skapelseHistorien, det behöfva vi icke påpeka. Frågan blir ju också för ortodoxien af allt mera vigt, i samma mån hvarken Max Möller eller någon annan auk-, toritet tyckes kunna uppträda mot Darwin, utan att inleda äfven sig sjelf i de svåraste motsägelser. I Åp. G. 20: 22 säger sig Paulus gå till Jerusalem bunden i Andanöm, enligt gamla äfvyofsättningen, elior tvungen of an ten; säsom order förekotåma 1 den Hya. Utom det att kommissionen här, i strid med gamla öfversättningen, tecknar ordet:anden med liten begynnelsebokstaf, gifver den ock i en not tillkänna, att uttrycket betyder: 4 drifven af en inre, oemotståndlig kallelse. Dessa medgifvanden af kommissionen förtjena tagas vara på. Der Orden anda och helig anda i Nya Testameritet icke vänligen och nuturligen låta sig tydas såsom inre drift eller kallelse; eller såsom en af religiösa åsigter betingad sinnesstämning eller såsom religiöst sinne,. der torde man göra rätt uti att om dem tills vidare uppskjuta sitt omdöme; huru angelägna än de kyrkliga öfversättarne . varit att genom :ordens ;behandling i det yttre, t. ex. stor begynnelsebokstaf o. s YV., gifva dem en annån och särskild betydelse. Likasom Paulusi-Ephesus ännu fann lärjungar, hvilka på hans fråga, om de vid trons antagande hade undfatt den Helige Afide, kunde svära, att de icke ens hört om någon Helig Ande är till; så redde sig ock kristendomen länge utan den dogm om den Helige Andes gudpmspersonlighet, hvilkea af det rådande partiet genoibdrefs på mötet i Konstäntinopel år 381 och derefter under fortsatta strider och splittringar blef orsak till mångahanda martyrskap. Det martyrskap, de kristna, lidit af