Dagens Nyheter – 10 januari 1874, sida 2

Bak molnen gömmer hon sig dock ibland, Att skonå skördeflickans hy ett grand. Derför vid dagöns slut är soln så trött Ochiskall inatt nog sofra ganska sött: Ej heller underligt .som vari :hon är, Som under dagen haft så stort besvär. Ett huldt godnatt log ur dess sista blick Förrn hon till hvila bakom berget gick. Hon borta är! må dig bevara Gud! Se kyrkotornets tupp i gyllne skrud, I hennes kammar näsvist blickar in; Men lugn drar solen för sin molngardin Och slyngeln der på tornet långnäst står, När han för sitt besvär platt intet får. Den kära soln ock sina sorger har. Se der, hvar dess gemål herr måne far! Så fort hon kommer hem, då går han ut; De trifvas ej tillsammans en minut. Fastän så verkligt ståtlig fru han har, Vid hennes ankomst han till flykten tar. Den token far nu ut till nattlig fest, Då stanna hemma skulle passa bäst, I mörka skogen tänder han sitt ljus, Och helsas der med både doft och sus; Men han som mången ann mer älskvärd är I verlden, än han hemma vara plär.