Dagens Nyheter – 5 januari 1874, sida 2

och hoppas att ni på sonen skulle öfverflytta något af den trofasta och deltagande vänskap, hvarpå fadern rönt så många bevis, och det är af detta skäl, som jag ej tvekar att öppet anförtro mig åter. Redad från barndomen hafva Sigrid och jag för hvarandra hyst en lika innerlig vänskap som den, hvilken förenat våra fäder, och oss sjelfva ovetande öfvergick denna känsla så småningom till kärlek under våra vandringar i Björkebodas vackra omgifningar. — Det var det jag alltid befarade af de der vandringarne, mumlade för sig sjelf kammarherren, fastän Anne-Sofie på sitt vanliga svaga och undfallande sätt menade tro på att det var blott de ungas kärlek till haturen, som drog dem dagligen ut vid hyarandras sida. Hvem f-n kunde också tilltro prestsonen en dylik förmätenhet. — Så förgingo åren fill dess att -vi efter en längre skilsmessa återsågo hvarandra vid mitt hesök i föräldrahemmet för tvenne år sedan. Jag återsåg då Sigrid med en tjusning, som ej låter sig beskrifvas. Jag återfann barnet förvandladt till en skön jungfru, den barnsliga mildheten och glädtigheten utvecklade till en innerlighet, och hjertlighet, som stund för stund allt fastare tillknöto de, band, hvilkas styrka jag nu först lärt känna,X och jag svär er, herr grefve, att i deh stund, då jag, jemte Sigrid återvändande från en längre båtfärd, i Floras paviljong, genom