Dagens Nyheter – 5 januari 1874, sida 2

hvars fönster månen föll in och lät mig se henne i en förklarad dager, drifven af en oemotståndlig inre makt, anförtrodde henne min kärlek och erhöll visshet om att den var besvarad, i denna stund, säger jag, voro älla jordiska känslor af lumpen beräkning eller låg passion så fjerran från mig, som jordens stoft från en engels vinger. Ju längre Arthur Helmer, talade, desto mera lät han sig hänföras af sitt ämne, och sådan han nu med med den klara, klingande stämman och det svärmiska uttrycket i sina ögon satt der framför kammarherren, kunde denne inom sig ej neka till att icke den unga läkaren syntes i stånd. till att både kunna upptända en qvinnas kärlek och äfven göra henne lycklig; och det var med en verkligt välvillig ton han, då Arthur tystnade, vände sig till honom med orden: — Jag kan ej neka till, herr doktor, att den värma och den vältalighet, hvarmed ni så öppenhjertligt anförtrott mig er hemlighet, hafva på det lifligaste anslagit mig. (Dessa välvilliga ord kommo doktorns hjerta att klappa af glädje och hopp.) Men ser ni, min bäste, (der gafs således ändock ett men), huru mycket jag än värderar och högaktar er, är ni ändock icke den make, jag tänkt mig för min dotter. Ser ni, vår slägt har alltid haft för sed att gifta sig — jag kan icke numera säga inom vår klass, ty klassskilnaden existerar knappt mer i våra dagar,