Dagens Nyheter – 29 december 1874, sida 1

-— KN — Snart hade ekipaget lemnat den hemlösa vandrerskan långt bälkom sig, men Strathmore förblef sittande stuni och fördjupad i bittra minnen. , E Han märkte icke, höru bekymrad Iudlå betraktade honom; till dess Hön ändtligen utbrast: — Är du illamående? Du ser så bedröfvad, så sörgsen ut. — Nöoj, min älskade — det är ingenting anhat än värmenh som -besvärar, och degsutom känner jag mig något trött... Lucila, jag vill be dig om en sakt bry dig aldrig mera om sådana der förderfväde varelser som du i alla fall icke kan BKjelpa. Dem mest oerhörda rikedom skulle icke vara tillräckz lig till att i någon nämnvärd mån HKindra eländet i dennx stork stad. Det är blott skadligt för dig sjelf, min älskling, att du sysselsätter dina tänkar med dylika sorgliga företeelser, och dörför tycker jag ej öm det. Hon taekade honom med ett leende, söfr dock ej kunde fullkomligt dölja den Bedröfr: velse, hans ord framkallat hos henne: — Jag .skellicko mera göra så, om jag kan undvika det, svarade hon; men när jag ser n varelse så olycklig och Hopplög, så frågar jag alltid mig själf, hvårför lifvet för mig är så skönt, under det att det finnes så många som lida, Ar då allt detta eläns de nödvändigt? Jag tror att; om alla wok dfRÅTHNOER. IF . 88