Dagens Nyheter – 22 december 1873, sida 1

— 280 — — De äro då vridna i hufvudet, dessa engelsmän! Helsa på en galerslaf! Bah! — Min herre, började Carryll, förlåt att jag tar mig friheten be er om ett samtal. Jag är engelsman — Lionel Carryll är mitt namn, och det skulle glädja mig, om jag på något sätt kunde tjena er... — Lionel Caryll! Ni känner således icke igen mig? — Skulle jag känna er! utbrast Nello förundrad, under det han betraktade de aftärda anletsdragen och de glanslösa ögonen. Men plötsligt kom härvid hans minne honom till hjelp; han blef dödsblek i ansigtet och utropade med förskräckelse: — Valdor! Barmhertige himmel! — Ja, jag. — Allgode Gud, huru har ni kommit hit? hviskade Carryll, som i följd af sin sinnesrörelse knappt var i stånd till att tala. — Jag lider för vår sak. Bättre män än jag ha gjort detsamma och lidit grymmare, svarade Valdor. Om han också sjelf anade att Strathmores obevekliga hand störtat honom i förderfvet, så kunde det dock aldrig falla honom in ätt inför Strathmores systerson framkasta en sådan beskyllning. Nello fortfor att se på honom med alla tecken till förtviflan. — Gud i himmelen! ropade han med lidelsefull hetta; kan väl sådant passera? Huru!