Dagens Nyheter – 13 december 1873, sida 2

259 röster mot 48. Referenterna ville emellertid icke låta sig nöja härmed; de fordrade att OConnel skriftligen skulle bedja dem om ursäkt. Då någon sådan icke afhördes, beslöto de att för framtiden icke referera ett ord af hvad han sade och underrättade honom på förhand derom. OConnel trodde i början icke att de skulle göra allvar af sin hotelse och höll nästa dag ett längre anförande. I tidningarne stod icke ett ord härom. Knappt hade följande plenum börjat, förrän OConnel vände sig till talmannen: Jag tror det är främmande på galleriet, hvarpå talmannen högtidligen måste gifva befallning om att de främmande skulle aflägsnas; och desse, det vill säga tidningsreferenterna, togo till benen så fort de kunde. På det sättet gick det tio dagar efter hvarandra; hvarje dag inställde referenterna sig för att göra sin pligt, och hvarje dag fick OConnel sigte på främmande på galleriet. För första gången på lång tid erfor landet icke något om hvad dess utvalde män talade eller beslöto, och degse å sin sida erforo en hemsk känsla af det mörker, som så plötsligt utbredt sig öfver dem. OCoinel och hans vänner hoppades att tidningarnes egare skulle lägga sig emellan; men tvärom: dessa insågo mycket väl att deras referenters heder var mera värd än någrä hundra riksdaler, Slutligen måste OConnel gifva efter och utfärdade skriftligen ett slags upprättelse till de förnärmade referenterna, hvilka då åter upptogo sitt arbete. Så gick det till för 40 år tillbaka. Då för några månader sedan några irländska parlamentsmedlemmar framkommo med en klagan öfver att deras tal blefvo för myeket förkortade, utrymdes galleriet ånyo. Men denna gång varade krisen blott i 20 minuter, då klagandena icke vågade framställa något förslag och husets öfvervägande fertal fann n strid mot referenterna rent af löjlig. Dagen derefter måste klagandena till på köpet finna sig i att man förkortade deras tal, derför att de voro alltför tråkiga. Referenternas arbete är icke lätt. Hvarje dag äro 105 sådane sysselsatte, ofta ända ifrån kl. 5 e. m. till kl. 2—3 på morgonen. De fleste af dem arbeta 3, timme i sender, hvarpå de aflösas. Endast Times referenter få låta sig nöja med en qvart hvar; men så skickar också den stora city-tidningen 19 referenter i parlamentet, af hvilka en har uppsigt öfver det hela, två skrifva de parlamentariska öfversigterna och de öfriga uppteckna talen. Fåtalet begagnar snabbskrift; ty det skulle vara svårt att af de stympade meningarna få riktig engelska i referaten i följd af det otvungna sätt, hvarpå man talar i parlamentet. I Amerika hår man långt senare börjat lägga någon vigt vid de parlamentariska debatterna, och ännu anslår man åt dem icke på långt när så mycket rum som i England. Till ersättning meddela tidningarne hvarje måndag långa referat öfver de predikningar, som föregående dag hållits af de mest omtyckta prester. Hv? nära predikstolen och pressen stå nvarandra i Amerika har man exempel på i. en anekdot, som en engelsk prest, dr Price; berättar. Efter att under en resa i Amerika hafva intagit sin middag i ett hotell, inskref han i främlingsboken sitt namn: Thomas Price, baptistpredikant, Aberdaret. Jaså; sade värden, pi är predikant; ja, då behöfver ni bara betala . hälften. — tHvarför det?4 frågade Price förvånad: Jo, predikanter och journalister lemna vi 50 procents rabatt. Nej, verkligen! Händelsevis är jag också journalist. I hvilken tidning ? I Syren Cymru. Den tidningen känner jag icke till, hvar utkommer den?4 I Wales. Det känner jag heller icke till; men ni är journalist som ni säger, och vi äro således qvitt. Med 50 procents rabatt som predikant och 50 procents rabatt som journalist, måste det i Amerika vara mycket beqvämt att förena desså två yrken. keeov————————————————————— LL nn