Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 2

Men Stratbmore, somskulle velat gifva sitt lif för hennes :skull, stod tyst och stel framför henne, emedan det. stränga samvetet förbjöd honom hvarje svar, I denna stund led han ett grymmare straff än brottslingen, som bestiger schavotten. Men hän bemästrade sig, såsom alltid, och tagande på sig en vänlig min, bad han henne åter sätta sig, för att icke Onödigtvis uttröttas; och sedan han tagit plats vid henneg sida, frågade han med fullkomligt lugn stämma: — Lucilla — har du läst det bref, som jag lemnade dig, innan du blef sjuk? — Ja, genmälde hon, helt sakta; ty hon erfor nu åter denna känsla af öfvergifvenhet, som under hennes yrsel gifvit sig luft i dessa ord: Om han älskade mig verk: ligt, skulle han ej vilja lemna mig åt främlingar. Han vände ansigtet ifrån henne; dock lät han ej ämnet falla. Han ville infria sitt hedersordtill den frånvarande, så vidt det var honom möjligt. — Lvucilla, jag är skyldig dig och Valdor att bedyra, att jag ej skrifvit ett enda ord angående honom och-hanskärtek— till Mig, som ej den strängaste rättvisa kräfde. Om några dagar reser jag i politiska angelägenheter till Paris; der skall han uppsöka mig, för att få få höra ditt svar. Han trodde,