Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 2

fallet, lika barnsliga som. rådtagaren, öm sorgsföremålet och den supponerade förmaningsbehöfvaren straxt efter tandsprickningen. Arbetskarlshustrun Gråsparf är vis å vis sina ungar en riktig matgumma, en sådan der en som en hel hop af våra praktiska prestfruar på landet i forna dar voro och väl ännu i dag här och der äro. Detär hos dessa som förståndiga föräldrar så gerna vilja inackordera sina oförståndiga döttrar för att få dem lära sig bli riktiga — qvinnor, nej, nej, jag mente naturligtvis dugliga husmödrar, en kurs hvaraf 9 bland 10 utaf vår nutids unga och tjusande tärnor vore i behof och borde åläggas att genomgå, såsom vilkor för rättigheten att träda i brudstol. På! husmodren beror i icke ringa mån mannens ekonomi, på hur hon uppfattar sina pligter hans lycka och på samma gång bådas, och äfven till en del deras afkomlingars. Hvarje förståndig ung man, som börjar på. allvar antingen tyst för sig sjelf eller ock helt öppet säga med gråsparfven: Djip, djack, djock, zitschischi (vi påminna oss kanske: öfversättningen?), göre sig noga underrättad om hurudan husmoder hans tilltänkta —svärmor är eller varit, ty sådan blir ock. hans hustru eller åtminstone bra nära. Liten härpå, I unge, ogifte män! — Gån till doms häröfver, I gifte gubbar! — Sägen mig sedan, om jag haft mycket orätt! — Men, anfallen I mig, mina älskliga husmödrar, då skjuter jag ännu skarpare med mina bläckbomber än hittills; till dess leker jag kurra ömma med er vid mitt gamla tarfliga skriford, ty der är jag fullkomligt fredad från både östanväder och qvinnoträta, som börja med storm och slutas med väta. Frampå sommaren, när af de små gråsparfsungarne blifvit en någorlunda stadgad och hygglig gråsparfsungdom, som behöfver omma ut 1 verlden för att lära sig bli — folk, alldenstund man vet, att vistandet endast i hemmet i alla fall ändå alltid alstrar något sjelfsvåld och mycken ensidighet, då! bär det af för hela gråsparfsfamiljen utåt gärden, marker, ängar och skogar, och antagligen sker detta ej blot til Lyst. De gråsparfvar, som bygga och bo i koloni, hvilket är händelsen med det stora flertalet, följas åt på den nämda utflygten, hela skocken. I Stockholm ser man dock gråsparfvarne sommaren igenom; och der freqventera de, alldeles: som de andra Stockholmsboerna, utom andra förlustelseställen, Strömsborg, Strömparterren, Kungsträdgården (särdeles utanför Blanchs kafe), Berzelii park och Djurgården. Å alla dessa ställen synas de väl hafva näringsomsorger, men aldrig näringsbekymmer, ty tillförseln på lifsförnödenheter är i vår vackra hufvudstad riklig äfven för gråsparfvarne. Jag har rätt ofta sett dem knoga med bitar af franska bröd och annan bakad mat i så stora qvantiteter, att de i följd af en oskyldig öfverlastning nära nog fått stå på näsan under flygten till närmaste träd, utan att dock i likhet med gaminerna på Djurgården sommartiden begära en slant derför, ty gråsparfvarne tigga aldrig, men taga dock tacksammeligen, alldeles som vi menniskor, emot allt hvad de få. Så till exempel har man i hufvudstaden ofta sett dem emottaga välfägnad af bland andra sjelfvaste hennes majestät enkedrottning Josefina, som med egna händer brutit sitt bröd till och med åt hungriga gråsparfvar, hvilka äfven så föstat sig vid gifvarinnan, att de, så snart de få se henne, genast omringa henne. Under det att våra landtbogråsparfvar om sommaren göra sin nämda lille Skovetur å la Jens i Köpenhamn, då han riktigt vill more sig, tittar likväl då och då en och annan af de skogsfarande gråsparfvarne hem till bostadsplatsen, förmodligen för att underrätta sig och de sina om, hur der egentligen står till. Vid sådana tillfällen har jag sett dem ganska flitigt hoppa in uti och ut ifrån sina bon. I nordliga delarne af vårt och våra gråsparfvars kära fädernesland äro deras sommarutflygter mera vidsträckta än i mellersta och södra Sverige, antagligen på grund af den mindre rikliga tillgången på — spannmål horrut. Det är utan tvifvel under dessa de norrländska gråsparfvarnes sommarnöjen, som de sättas i tillfälle formera närmare bekantskap med de mest aflägse och ensligt boende nybyggarne, för att sedan med dem dela ljuft och ledt. Mot den annalkande vintern ellersenast vanligen i november inställa sig de landtliga gråsparfsfamiljerna i sina respektive hem och med alla gråsparfvar eger då det egendomliga förhållandet rum, att de; i olikhet med andra fåglar, iordningställa åt sig bo för vintern. Gråsparfven synes alltså vara i högsta grad praktisk och:förståndig, egeonskaper som alltid i större mått tillkomma prosaiska hvardagssjälar än den högre poetiska lyftningens, endast om idealer, idealsamhällen och idealverldar drömmande individer. Derför, godt folk, låtom oss vara precist som gråsparfven! — Sedan, om och när tid och krafter räcka till och vi känna oss af en inre röst manade, låtom oss då vara en liten smula poetiska på köpet; ty— det skadar inte. Om qvällarna -vintertiden och äfven midt på ljusa dagen, när köld reller yrväder: sätta till på skarpen, kila gråsparfvarne, helt förnöjda med sig sjelfva och hela verlden, in uti sina små trefliga bon och befinna sig säkert deraf mycket väl, ty — det är bättre sitta inne för bara maten än gå ute och frysa för intet. — Men, innan solen ännu om morgnarne tittat fram i öster, trippa gråsparfvarne ut från sina små gömslen, vida mindre yrvakna än mången af oss vid samma tid, och om till äfventyrs ingenting annat ger lif åt den stela vintertaflan på den stilla landsbygden, så göra gråsparfvarne det