Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 2

att ditt hjerta tillhörde honom — och äfven jag trodde det. Den undrande, förebrående tonen isdetta utrop afhöll honom från att yttra något vidare. Orden dogo på hans läppar — han kunde icke förfäkta en främlings sak, när han visste, att han sjelf egde hela hennes hjerta. Efter några sekunders tystnad återtog han, icke utan mycken svårighet: — Det var då icke så? Nu upplyftade hon sina ögon och såg på honom med en blick, hvilken talade lika tydligt som den han mötte vid sitt uppvaknande på stranden efter det fullbordade räddningsverket; derpå betäckte hon, blyg och förlägen, sitt ansigte med båda händerna. — 0, nej, nej! aldrig! Och fastän hon framhviskade svaret med en nästan ohörbar stämma, förstod han det dock blott alltför väl. — Då har jag tyvärr hos honom underhållit och stärkt en falsk tro, sade han långsamt, utan att förråda, hvilken ansträngning dessa ord kostade, Gud skall veta, att jag trodde mig tala sanning, då jag för Valdor intygade din kärlek; jag har också endast låtit rättvisa vederfaras HONOM, då jag beskref för dig hans egenskaper; han älskar dig varnit — och det vore kanske bättre... Han kunde icke fortsätta, han kunde icke tala till punkt. Den stumma förebråelsen