Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 2

Soma pupulara Z0viogISsKa NUTSEP. XV. Gråsparfven. (Forts.) Jag återgår således nu ifrån advokatståndet till gråsparfshistorieskrifvare igen. Någon skall också vara det. Såsom sådan får jag nu påpeka gråsparfvens dietregel nr 3. Om hösten: sädeskorn af allehanda slag och växtfrön. Dessa uppsökas ofta rätt långt ifrån det egentliga hemmet. Nr 4... Om vintern: återigen sädeskorn, spillda på ett eller annat sätt här och der, gmulor, som falla från deras herrars bord samt knopp på trädgårdens träd och buskar. Dessa senare få dock vara temligen i fred, om andra födoämnen stå till buds. Det är derför en lika praktisk som vacker sed att åtminstone vid julen, högtiden till prydnad, sätta ut några små sädeskärfvar åt fåglarne, ibland hvilka gråsparfven vanligen är den förste som låter denna menskliga välvilja komma sig till del. För denna välvilja tackar jag på gråsparfvens vägnar. Ingen fågel, nej, intet djur är så — fullt af kärlek som gråsparfven. Skulle man väl kunna tro det om dessa små bytingar, som se så allvarliga, så, jag kan gerna säga, anständiga och hvardagliga ut? — men — i det lugnaste vatten gå de största fiskarne, heter det. I slutet af januari och i början af februari infaller den lille arbetskarlens och den lilla arbetskarlshustrun första kärleksperiod, om det nemligen är någorlunda soliga dagar. — Kärlek och värme höra ju ihop! — Jag sade första kärleksperiod, ty gråsparfsparet fortplantar sig flera gånger om året. Uti detta älskogslif är utan tvifvel arbetskarlsfamiljen Gråsparf af enahanda åsigt som en annan arbetskarlsfamilj, den jag lärde känna och hvilken hade bara — 19 barn, och gumman sade på tal derom: Kärleken är det enda nöje, den fattige har, och gubben tillade: Oköpandes, ja. — Under inflytande af kärlekens rus är väl hvem som helst, minst sagdt, litet kollrig, det kan väl icke nekas; men den lillaarbetskarlen Gråsparf är tillika hjertans rolig. Under kärlekens ljufva stunder är vanligen ett helt gråsparfssällskap församladt i någon buske eller på ett tak och den ene tyckes vilja skrika öfver den andre sitt: Djip, djack, djack, zitschischi, hvilken gråsparfsfras jag djerfves i fri öfversättning återge med orden: Ack! Jag är kär, jag är kär, ja, alldeles rysligt kär. — Detta påstående har man icke heller ringaste skäl att betvifla, då man ser den förälskade lille tillsammans medsin sköna? han hoppar rundtomkring henne och bugar sig gång på gång med släpande vingar och stjerten rakt till väders; hon åter: sitter helt stilla, låtsar som det regnade och ser så blygsamt ner på sin tillbedjare med. sina små, svarta, plirande ögon tills hon ett-tu-tre — flyger sin väg. Han är då inte sen att följa efter. — Detta är kurtis och koketteri, gråsparfskurtis och gråsparfskoketteri med ty åtföljande kärlek, riktig gråsparfskärlek, ty hvarje manlig gråsparf har sin egen lilla gumma och är huld och trogen emot henne, likasom ock hon emot honom. Så skall det ju också vara. Och har man dertill: ! SKål i täppan, i mjöl i skäppan och tjugu barn, hvad kan man väl mera önska? Jo, fötter under eget bord, d, v. s. eget hus och hem, eget bo. Sådant iordfingsställer också gråsparfsparet både fort och väl åt sig, vanligen under våra egna tak, uti öppningar i någon mur, i ihåliga träd och på andra passande ställen. . Boet sammanfogas af hö och halm och tapetseras med hår och fjädrår. . Men icke sällan usurpera den lilla arbetskarlen och hans hustru rättigheten att inhysa sig uti något svalbo, som då fiffas upp i gråsparfsbyggnadsstil, hvilkens hufvudsakliga kännetecken äro några från tumstilllqvarterslånga halmstrån, som hänga så förmöget ett stycke utanför boet. Oftast häckar gråsparfven kolonivis under samma tak. I hvarje litet näste finner man, då tiden derför är inne, från 4 till 6 hvitgröna med gråa och bruna prickar beströdda ägg, på hvilka de båda makarne tura om att ligga, intilldess deras små kärlekspanter titta fram ur desamma. Jag antar, att gråsparfsglädjen då står högt i taket. — Och hvarför skulle den icke det göra, då både barnen; modern och fadern befinna sig efter ormständigheterna väl? — Omsorgsfull är vården om de oskyldiga små, äfven i början sedan dessa lemnat det lilla men fridfulla föräldrahemmet. Mellan en vanlig folkunge och en vanlig gråsparfsunge är bländ annat den skilnaden, att den förre gemenligen snörflar, sparkar och öfvar sig i de första handgreppen vid moderlig barm och den sevare tiger, som ett godt barn, och bara ruskar på vingarna. Likheten mellan mödrarne är !den, att ingen af dem gerna lemnar ungen ur sigte i det längsta. Jag får uppriktigt bekänna, att ja icke vet om det för håller sig med gråsparfsmammorna som med menniskomammorna, af hvilka vanligtvis flertalet har svårt att få i sitt hufvud, det deras barn till och med vid en 40 å 50 års ålder iro annat än — barn, ständigt i behof af moderliga råd, omsorger och förmaningar. Och hvem sätter icke äfven vid mognare år