Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 2

— 210 — lida. Men ett giftermål mellan dig och henne — det går icke an, Strathmore! Det vore förfärligt! Du — du... — En mördare! Säg ut ordet! inföll han med en hes, vild röst, likasom förbannade han sitt eget lif, sin egen själ. Ack! hans moder anade icke, att hans ansigte var mörkt som natten, emedan han belastat sig med ett nytt brott. — Du har sökt att försona ditt fel och i det afseendet gjort allt hvad -du kunnat, yttrade hon. Menniskan kan blott sträfva och bemöda sig, Cecil, frukten beror af Gud. — Försona! ja, derpå har jag arbetat mycket länge, men försoningen har endast ledt till förbannelse! Jag kan förstöra — det är ock djefvulens verk — men godtgöra an jag icke. Med lif och salighet ville jag köpa försoningen — och dock vinner jag den aldrig. Kain behöll ständigt brännmärket på sin panna — icke heller hos mig skall det någonsin utplånas. Hans mor ryste vid dessa ord, utsprungna ur den förtappades innersta, och likasom Eva gömde hon sitt anlete, för att icke se den syndares fall, som hon gifvit lifvet och såsom ett oskyldigt barn närt vid sitt bröst. å Länge tego båda, och han tycktes till och mel ha glömt hennes närvaro, under det ät ban fördjupade sig i sina dystra