Dagens Nyheter – 11 december 1873, sida 2

hon måste begråta en försmådd kärlek, och han fick icke ens med ett ord eller en smek nihg trösta henne. Derför bodde förtviflan 1 hans hjerta: Han körde, huru hon beständigt i klagande hon ropade hans namn, och han kunde ej höra det och icke uppsöka henne. Han kände, att han måste till hvad pris som helst förjaga hennes ångest; eljest skulle äfven hon dö för och genom honom!j På tröskeln till rummet kom hans mor emot honom; men han gaf henne etttecken att draga sig åt sidan. — Låt mig se henne. Jag ärju i hennes faders ställe. I nöden sstund glömmas konvenansens reglor. Hon släppte in honom; och han blef stående i skuggan ooh betraktade den svaga varelse, på hvars lif han grundat sin försoning. Hennes ansigte var vändt åt honom, de milda, uppåt riktade ögonen uttryckte smärta och ångest, och hon hviskade: — Han ville ieke, att jag skulle plocka rosorna; han kallade dem syndens, utsväfningarnes blommor. O, hvarför? Hvem har syndat mot honom? Han har säkert sjelf aldrig gjort någon menniska orätt; han är så stor, så ädell... Han älskar mig för min fars skull — endast derför! Om han älskade mig verkligt, skulle han icke vilja lemna mig åt främlingar, Han borde dock veta,