Dagens Nyheter – 11 december 1873, sida 2

finnes, och utaf hvilken sjelfva bibeln är ett litet utdrag, neml. naturens stora bok, uppslagen öfverallt af den stora förläggarefirman Jord, Himmel komp. till benäget påseende. Med familjen Gråsparfs i denna bok föreskrifna matordning menar jag de särskilda födoämnen, hvaraf den företrädesvis lefver de olika årstiderna, och den lyder ungefärligen så här: Nr 1, Om våren: insekter, Dessa fångas helt behändigt: den Nilla fjäderklädda arbetskarlen och hans hustru sätta sig i något träd, i en buske, å en häck, på ett staket eller något annat för ändamålet lagom upphöjdt föremål, och från något af dessa sittställen flyga de ut, så snart de blifva en för dem användbar insekt varse, kasta sig öfver och anamma den i svenska rappet, härutinnan liknande flugsnapparen ex professo, i hvilkens yrke de sålunda fuska. Också inom djurverlden är: den enes död den andras bröd. Fiender till landtbruket äro insekterna, och fiender till insekterna äro småfåglarna. Icke obetydlig nytta gör oss gråsparfven genom jagt och fångst af insekter. På grund häraf kan han väl ha fullt berättigade anspråk på litet skydd å vår sida. Ty detär med honom som med oss menniskor: under det vi arbeta åt oss sjelfva, arbeta vi på samma gång åt andra. Arbetaren är sin lön värd, är han ock blott en liten obetydlig gråsparf: något för något och intet för intet. Vi skola ock straxt finna af gråsparfvens sommardietelik, att han både vill ha och äfven verkligen tar ut sin lilla arbetslön af oss menniskor med eller emot vår vilja och, tillåten mig säga: fy skam, om ni icke unnade honom den! — Vi behöfva icke sticka honom den i munnen: han arbetar sjelf så flitigt för densamma, att vi i afseende på idoghet för det dagliga brödet hafva ett ganska godt föredöme uti den lilla gråsparfsfamiljen. Året om äro alla dess arbetsföra medlemmar i ständig verksamhet från morgonrodnadens början allt intill solens nedgång. Gråsparfvarna äro minsann inga latmaskar. Och hvarför ? — Jo, bland annat derför att de från den första dag, som deras krafter det medgifva, blifva vanda vid att lita på sig sjelfva. Vore alla menniskor tvungna att göra detsamma, så skulle mången reda sig vida bättre än nu är fallet. Men se, det är så ofantligt beqvämt att slippa stödja sig sjelf utan blott och bart behöfva lita på andra: lefva vid yngre eller äldre år i lätja och riktigt njuta af lifvet på andras med svett och möda förvärfvade egodelar; neka sig sjelf intet genom att låta andra försaka allt. Låtom oss gå till en del af vår nutids fina ungdom och fråga den, om jag icke nyss talat sannt. — Men huruvida samma ungdom skall gifva mig rätt, då jag påstår, att lätjan och njutningsbegäret äro de säkraste ginvägar till moraliskt och ekonomiskt förfall, utan, snart sagdt, möjlighet till upprättelse, det blir en annan sak. Men det är så, att det der beqväma lifvet — det kommer verkligen efter som Arboga-ölet, men — surt, mycket surt. Jag vågar vara fullt öfvertygad om, att en hel hop för detta studenter, en hel hop för detta underlöjtnanter och en hel hop för detta, unga män, specielt i Stockholm, veta det, de — för att icke tala om en hel hop for detta bättra fruntimmer, för hvilka dock ett beqvämt lif ej varit nog utan att grannlåt varit med. Eller hur I, stora och små både för detta och nuvarande vigilatörer för njutningens skull, hvad sägen 1? — Dock — bevare mig Gud ifrån att på grund af min fågelskådning fördöma all vigilans! — Nej, då komme jag visst sjelf i all min snusförnuftighet i första hand till. korta både i teori och praxis, ty ingen är sig sjelf. nog. Det är blott nödvändigheten af tillit till sig sjelf och till eget arbete, nödvändigheten af att rätta mun efter matsäcken, som jag vill framhålla apropå gråsparfven. Sen uppå fåglarna under himmelen: de så intet och intet skära de heller upp och församla intet i ladorna; likväl föder eder himmelske Fader dem: ären I icke mycket mer än de? — Så säger, som bekant, vår store Mästare. Men, fastän vår himmelske Fader föder bådeXfåglarna och oss, så sker detta dock endast förmedelst såväl deras som vårt eget arbete: det flyger inte stekta sparfvar i mun på hvarken gråsparfven eller oss. — Ho der icke vill arbeta, han skall icke heller ätaf — utan må gerna svälta som en hund. Men det bryr sig gråsparfven alldeles icke om. Här den lilla arbetskarlsfamiljens matsedel. Nr 2. Om sommaren: grönsaker (af alla slag), krusbärsoch vinbärsblommor, körsbär, ärter och bönor samt hvete och korn m. m. Och allt, allt detta annekteras i våra trädgårdar, på våra sädesfält och således från oss menniskor! — Är det inte förfärligt? — Men det är den arbetslön, gråsparfven tar för rensningen af samma trädgårdar, af samma sädesfält, från derstädes sig uppehållande skadliga insekter. Men kunna vi stå ut med att gifva gråsparfven en sådan lön för hans vårarbete för vår räkning? — Inte vet jag, dock tror jag det. Finna vi vår rätt gången för nära, så vet jag ingen annan råd än att vi likna oss sjelfva vid — franska folket, skicka gråER pr teg