Dagens Nyheter – 10 december 1873, sida 2

kom för att hemta den andre gossen, ville han äfven taga henne med sig, om hon fortfarande lefde. På stranden såg man honom, då han, belastad med barnet, ånyo begaf sig ut för att strida mot den vilda oceanen. Snart förlorade man. honom emellertid ur sigte; han försvann bland böljorna. Månen gömdes åter bakom molnen, och samma djupa mörker, som nyss, inträdde och betäckte land och haf. De räddade visste icke, om han med sitt eget lif skulle komma att betala deras. Åskan rullade med ett allt starkare dån och vindens raseri syntes ha nått sin höjd. Man visste intet — man visste ej om han lefde eller omkommit. Alla stodo tysta på stranden i andlös väntan. Lyktan, som han bundit mellan åxlarne; hade-slocknat. Plötsligt — vid skenet af en blixt — fick man se honom uppstiga ur det yrande skummet med sin börda i! armarae. Snabb som tanken störtade sig Tionel Carryll i hafvet och samm honom till mötes. Strathmore kastade den lille gossen till honom och vände genast om för att infria det löfte, som han gifvit den andre. Ännu en gång tillbaka genom den stormiga natten och de ursinniga vågorna! Gossen, som väntade på skeppet, fick efter en stund se befriaren, trogen sitt löfte, åter