Dagens Nyheter – 9 december 1873, sida 2

tidiga släckning var fullmånen. För vår Herrosmån sken måste allt polismånsken vika, ty hvad äro alla jordens ljus bmot en af himlens dankar; ungefär så resonerade ombudet. Allmänna åklaga 2, I ren, som sjelf sett de orena, men lysande lyktorn: ; — ungefär motsvarande ett lysande elände — sad yt ) att han möjligtvis misstagit sig på tiden, men frå j gade ombudet, om han kunde försäkra att lyktorn: I voro rena den qvällen. e Nej, det kunde ombudet ej ta på sitt samvete. j Det var inte mer polisdomstolen ville veta. Gas bolaget dömdes att böta 10 riksdaler. Stöld från husbonde, Skräddaren Fran Johan Winberg, boende i huset nr 42 Regeringsgatan anmälde, dels den 25 sistlidne november, att unde: loppet af innevarande års höst i hans butik i ofvan nämda hus tillgripits 11 stycken västar, värda 7 rd 50 öre stycket, och 3 par byxor, värda 18 rdr paret dels den 5 december, att under samma tid och pi samma ställe ytterligare tillgripits 2 alnar byxtyg värdt 15, 4 alnar korderoj, värda 32, en svart sommar. öf verrock, värd 12, en sommaröfverrock af silkeskorderoj värd 25, och ett par korderojbyxor, värda 10 rdr. På grund af vissa misstankar blef ett par daga derefter hos Winberg anställde skrädderilärlinger Anton Leonhard Kahlin till polisen inkallad. Eftej ett kort förhör erkände Kahlin att han dels den 1? och 20 september, dels den 29 november och 1 december tillgripit åtskilligt af det nu uppräknade; dock förnekade han ihärdigt att ha tillegnat sig de 11 västarne, de 3 par byxorna och de 4 alnarne Orderoj. — De stulna persedlarne hade han pantsatt hos olika pantlånare, hvilka, tillkallade, vitsordade riktigheten häraf, men nekade att utan lösen utlemna något till egaren. ahlin, som blifvit häktad, var i går inställd för poliskammaren; och öfverlemnades den vidare ransakningen till rådhusrätten. Sådan herre — icke sådan dräng. Statdrängen Per Gustaf Pettersson inropades. — Du har farit med en skadad häst in till staden. Erkänner du det? — Ja, jay så åt hnsbonden, men dä hjelpte inte. Men hästen va halt också. — Var han halt också? — Ja, ja sa åt polisen. — Hva? sade ni sjelf till polisen? — Ja, dö va ja dä. — Ni anklagade er egen husbonde? — Ja dä va ja dä. Det upplystes att statdrängen Pettersson sjelf upp: gifvit hästens tillstånd för polisen. — Nå, då få vi väl kalla in husbonden i stället. Hyr, slepper ja å plikta då? — Ja Sri RI RP I PP fw fr ee Husbonden, som till sin olycka utsläppte såväl de; skadade och halta hästen som statdrängen till st den, skall inkallas till fredag. Men hur går det med statdrängen, som så sättel sin husbonde i krakeP Vi frukta att han minst fårge upp staten. RÅDHUSRÄTTEN. Anklagelse för bedrägeri. I går fort sattes inför konkursdomstolen det af brukspatron J P. Tamsten mot förre husegaren Carl Strömbon väckta åtal för bedrägeri. Hr Tamsten inställde sit nu som förra gången genom sitt ombud, hr Alfrec Sjöberg. Strömbonv var personligen närvarande. Till dagens ransakning voro icke mindre än sexton vittnen af hr Tamstens ombud inkallade; af dessa inställde sig dock icke mer än fem: auditören ÅA. Hård af Segerstad, förre landtbrukaren N. G. Lind. berg, kanslisten H. V. Regnholm, löjtnant O. Crevtz och pantlånaren E. Ulander. Först framlemnades af Sjöberg en skrifvelse frin ett af vittnena vid förra rättegångstillfället, källa:emästaren Cederfelt, af innehåll att han ej kurde förvägra Strömbom att utlösa det af honom hos (ederfelt inlemnade guldankaruret. — Sjöberg ville nemligen bevisa att Strömbom, sedan hans konkirs börjat, tillgripit detta ur i konkursboet och pantsatt det-och dymedelst bedrägligt förfarit mot sina borgenärer. Han tillfrågades derefter om han hade något jäf mot vittnena. Strömbom bad att af Sjöberg få upplysning om, i hvad omständigheter dessa vittnen skulle höras. Härpå erhöll han det svar, att vittnena skulle höras angående de omständigheter, hvilka formulerats i de sju anklagelsepunkter, som redan gånen förut blifvit för domstolen framlagda. Härefter ngo vittnena aflägga ed. Ånuditören Hård af Segerstad hördes först. Han hade blifvit inkallad för attlemnaupplysningar om hvad han hade sig bekant angående den der droskan, som Strömbom förmenats ha inköpt för egna medel, oaktadt han för sina borgenäror uppgifvit den vara köpt af en hr Wilh. Unman och af denne skänkt till Strömboms hustru. Auditören Hård af Segerstad hade ingenting annat att upplysa, än att han såsom ombud för en sadelmakaremästare kman — den af hvilken droskan blifvit inköpt — fört en rättegång i härvarande rådhusrätt mot Strömbom angående betalning för ofvannämda droska. Strömbom och hans hustru hade dömts af rådhusrätten att betala droskan, dels i följd af särskilda af dem utfärdade förbindelser, dels i följd af åtskilliga andra transaktioner. Hvem som nu eger droskan kunde han ej lemna någon upplysning om. Förre landtbrukaren Lindberg var inkallad för att upplysa, huruvida han ej hade sig bekant att Strömbom betalt denna droska, och det med en säkerhetshandling som han tagit i konkursboet. Lindberg visste ej detta med säkerhet; dock hade han hört att Strömbom lemnat en dylik säkerhetshandling till en hr Carlberg och att denne i sin ordning öfverlemnat densamma till en slägting Fagerborg, som slutligen öfverlemnat den till Björkman — hvilken dock ännu ej fått valuta för omnämda handling. (Inveckladt är det med besked; och alldeles ej lätt att sätta sig in i Strömboms droska!) Kanslisten Regnholm skulle höras, om hvad han hade sig bekant angående Strömboms inköp af egendomen Löfstafors i Vermland; en egendom hvilken Strömbom äfven för sina borgenärer uppgifvit tillhöra hans hustru. Hr Rognholm sade, att han visserligen ej varit närvarande vid köpet mellan Strömbom och Eriksson — den fordne egaren, till Löfstafors — men att Eriksson visat honom de handlingar han emottagit som liqvid för egendomen, bestående i åtskilliga inteckningar i lägenheten Albano, i huset nr 67 Drottninggatan o. s. v. Eriksson hade nemligen kommit upp till häradshöfding Wendtland, hos hvilken hr Regnholm är anställd, visat dessa handlingar och beklagat sig öfver att de befunnits vara värdelösa. Eriksson hade då blifvit uppmanad att inlemna dessa till polisen, dit Regnholm medföljt honom; men der hade de fått det svar, att polisen ej hade att befatta ig med dessa handlingar. Eriksson hade emellertid efteråt fått andra värdepapper i stället för de värdelösa, nemligen åtskilliga mutsedlar till stenkolsfyndigheter i Skåne. Hr Regnholm hade hört Strömbom säga, att dessa mutsedlar voro hans. Han hade frågat Strömbom, huru mycket han gifvit för dem, hvarpå denne svarat: ej en skilling; var det ej en bra fint! Strömbom hade: nemligen tillockat sig dem af en löjtnant Almberg, under förespegling att de gemensamt skulle upptlj a åtskilliga stenkolsfyndigheter i Skåne, till hvilkas bearbotande löjtnant Almberg inköpte sig rättighet. Strömbom hade en gång emottagit halfva antalet af mutsedlarne, med vilkor att leda affärerna. Almberg hade sedermera — när han fick kunskap om för hvilken han råkat ut — velat återfå sin egendom, men detta var omöjligt. Vid ett möte hos auditör Hamnström erbjöd löjtnant Almberg Strömbom 20,000 rdr, om han återfingo densamma, men Strömbom fordrade 50,000: rdr. Strömbom, som från början bestred att hr Regnholm skulle inför domstolen berätta, hvad en Strömboms motpart i ett annat mål (Eriksson) för honom omtalat, sade sig. vilja upplysa domstolen om, att rättegång emellan löjtnant Almberg och honom (Strömbom) -redan varit anhängiggjord inför rådhusrätten, angående denna stenkolsaffär, och att rådhusrätten helt .och hållet ogillat löjtnant Almbergs käromål. Målet hvilar i hofrätten. . Sjöberg frågade nu, om Strömbom således erkänner att de omnämda mutsedlarne varit hans egendom. Härtill svarade Strömbom ja. öjtnant Creutz inkalla Jes derefti