Dagens Nyheter – 9 december 1873, sida 2

— 186 — dessa mörka stunder hade inträdt hos honom om hvilka . verlden icke hade någon aning — ångern uppsteg ur det ;evigt slumrande förflutna och qvalde bittrare hans själ, än ormarne Laokoon. Han upphof sin stämma, och denna klagan blandade sig med de ursinniga elementernas dån: — 0, Gud! förlossa mig från min skuld! Under den tystnad, som inträffade för ett ögonblick, medan :vindarne rastade, likasom för att hemta nya krafter till en fortsatt ännu våldsammare framfart, hördes åter den hemska signal; hvarmed menniskor, befinnande sig derute på hafvet i den yttersta nöd och med döden för ögonen, anropade sina lyckligare likar om hjelp. Och Strathmores samvete hviskade dervid: Rädda deras lif; du som tillintetgjort hans, så blir skuldbördan lättare att bäral! Såsom tjenare utan invändning åtlyda sin herrskares befallning, så sänkte han ock nu. sitt hufvud samt begaf sig ned till stranden. Ledd af den känsla, som förlänar de svaga mod och kraft, hade Lucilla osedd följt efter. honom ut i natten. Huru fantasirik och lätt upprörd hon än var, kunde ovädret dock ej skrämma henne. Alltifrån sin tidigaste barndom hade hon gerna lyssnat till stormens storartade och högtidliga musik. Men äfven om så icke varit fallet, skulle hon utan fruktan eller betänkande ha