Dagens Nyheter – 3 december 1873, sida 1

SPIRA VIHUV I RUMN:. TR—— RER RE Be oförskämde. ). I början af 60-telet var det s Emil .. Augierskrefsin bitande satir Les Effontås iII — De oförskämde — och kastadiden in midt i det under Napoleons förtrycnästan It, stelnade politiska lifvet i Frankrik Alla menniskor häpnade öfver djerfben att slunga i den oförsynte äfventyraus väg ett arbete sådant som detta, hvilit från 3 I ecenen utpekade och gisslade de xin som f I as tryckte sin stämpel på Parislifst, män som bragte hederligt folk snart sag i vanlt, rykte derigenom att de just för as är lighets skull förlöjligade dem — nn häp— nade öfver detta mod, ty mod fordides till ett sådant vågstycke som att sia hvad Augier då sade. Men på den tiden, t denne höll fram för allmänheten bilderaf män Bådana som Mir6s och hans lika desse schackrare med den allmänna miingen, trodde alla att bilderna ej voro sana, att de förvrängdt och karrikeradt frgåfvo dragen af dem de skulle skildra. Hvem hade kunnat tro att tolår senare just 4de oförskämdeX skulleha bemäktigat sig regeringen i Frankike; att det skulle höra till goda tonen atttrampsa den simpla borgerliga moralen under ftterna; att det skulle ingå såsom en deli regeringens program att med byckland miner införa jesuitiska grundsatser i det bnstitutionela lifvet i en stat som har pana nog att stoltsera med den lögnaktig titeln republir? Och kan icke det kallas att stpla den jesuitiska oförskämdhetens Pelion på den hycklande lagtolkningens Oasa attden nu j för sju år sedan omvalde staticheteis förste minister är djerf nog att inför helsfranska nationalförsamlingen öppet förklara: CK abinettet har icke velat lägga sig iförsöket att åstadkomma en monarkisk resturation, ty detta är en fråga af allmän poltisk betydelse, men för hvarje särskild minister fordrar han — Broglie— rättigheten till enskildt personligt initiativ, om derigenom de sociala intressenas allmänna bästa kan befordras.4 Denna fordran af fullkomlig handlingsfriket för hvarje särskild kabinettsmedlem är säkerligen det Aristigaste svw naägousin blifvit utfunderadt för att inför en församlad folkrepresentation slå logik, offentlig moral och takt midt i ansigtet. Dessa män, i den maktyra som gripit dem och som redan börjat visa betänkliga spår till det Scesarsvansinnet som Tacitus så plastiskt skildrat, dessa den moraliska ordningensX män, känna nu, efter utkämpadt slag, ej vidare några gränser för sina fordringar och deras sedliga förderf kommer dem utan blygsel att uppställa grundsatser som på annan plats och under andra omständigheter skulle ådraga dem tvångsarbete, och detta ej af lagstiftande art. Hertigen af Broglie tyckes i sanning ej ha någon aning om att de undantagsrättigheter han fordrar för sina ministrar ej äre något annat än ett privilegium på oupphörliga sammansvärjningar mot statens säkerhet. Ja, till och med Mac Mahon, så säker han nu än må känna sig i utöfvandet af sin digtatoriska makt, har alla skäl att med misstroende möta konseqvenserna af sin mi. visterpresidents grundsatser, ty hvad garanti har väl han för att ju icke en vacker dag dessa lärosatser praktiskt kunna komma att användas äfven mot honom? Redan dagen efter Mac Mahons omval inställde rig 80 köpmän i Paris — snikna efter titeln kunglig hofleverantör eller något dylikt — hos general Changarnier, orleanismens fosterfar, och bådo honom i Guds och barmhertighetens namn ej upphöra med sitt sträfvande till konungadömets förmån. Redan har grefven af Chamborl — som vågat sig in i Frankrike för att på närmare håll se sakerna — ånyo lemnat sitt gamla hem, missnöjd och vredgad mot sina orleanska slägtingar, hvilka icke ens aflagt tt besök hos honom sedan han, såsom en hederlig man egnar och anstår, visade till) Vi återgifva efter en tysk demokratisk tidning öljände uppsats,