Dagens Nyheter – 3 december 1873, sida 1

Rodnaden steg ända upp till hårfästet; hon lutade sig allt djupare ned öfver vattnet, och omedvetet sönderkramade hon liljornas blad. Hennes tystnad måste åter tjena honom till svar. — Kan du icke ha så mycket förtrosnde för mig, Lucilla, att du säger mig hvem det är — som du älskar? Men icke heller nu svarade hon; och hennes sinnesrörelse syntes efter hand tillväxa, till dess hon plötsligt reste sig upp och — gjorde ett försök att fly ifrån honom. Men hans hand höll henne tillbaka. -— Lucilla, sade han, jag vill icke tilltvinga mig ditt förtroende, men min pligt bjuder mig att enträget bedja dig derom. Jag hade aldrig trott, att den nya, angeniämare känsla, som du endast för några timmar sedan börjat hysa, skulle förmå att så hastigt göra dig främmande för mig. Han sökte uttrycka sig så mildt som möjligt, men ozden blefvo dock grymma för henne, så mycket ere, som hans rUStjl aa; alt IAdG, Atalhart Aaron de-och sålunad fö smärts, han gömde inom sitt. brögt. Vrörlig stod hon med sänkt hufvud framför bonom; derpå slet hon sig lös från hans hand, kastade sig på knä bredvid fontäner, gömde ansigtet i sia bänder och begynto högljudt snyfta. Hon visste icke hvarför, hon grät, le bittra tårarne hade sitt ursprung i hennes