Dagens Nyheter – 25 november 1873, sida 1

em XRXXXXXXXXXRLXOXXREXLOL AO OO OR RR OR ORO begsgnade sig af oerhördt mycket banksedlar i förhållande till den ringa utveckling näringslifvet då egde. Vi hafva tillåtit oss fästa våra läsares uppmärksamhet på fördelarne af att enhvar, huru ringa hans pennmingomsättning än må vara, begagnar sig af uppoch afskrifningsräkning hos någon bank. Måhända hafva vi dock icke varit nog fullständiga vid beskrifningen af de många verkliga fördeiar, som komma räkningshafvare till godo. Risken, att gömma penningar hemma hos sig, eller att dag ut och dag in bära sådana uti egen ficka, vältar man på banken. Mången föreställer sig att sådana räkningar endast passa. för stora affärer, och man tycker att för den, som endast uppbär sins löneqvartaler och icke har andra utgifter än för hushållet, det icke skulle löna mödan hålla sådan räkning. Men de små beloppen, då de blifva många, blifva, just derigenom att de hos en bank samlas och icke hemma skrinläggas, i stånd att uträtta något för allmänna rörelsen. Uti de vanliga aftalen om uppoch afskrifningsräkning finnes intet minimibelopp bestämdt, och hvad utassigneringen af innestående medel beträffar, kunna bankerna helt lugnt lemna detta till räkningshafvarens bestämmande, ty ganska få göra sig mödan att för några riksdaler utskrifva en vexel. Man säger att det icke ligger någon uppmuntran uti den låga uppoch afskrifningsränta, som bankerna bevilja, och att man ingenting vinner genom att begagna uppoch afskrifningsräkning. Emellertid hafva bankinrättningarne i Stockholm, riksbanken undantagen, för året 1872 till sina räkningshafvare i räntor utbetalt mer än 180,000 rdr, och någon måtte väl hafva fått dessa penningar efter de blifvit utbetalda. Men räntan är icke den enda fördelen. Då man betalar en räkning med sin uppoch afskrifningsvexel, för hvilken pevningar icke uti banken utlemnas förrän densamma af den som mottagit vexeln blifvit behörigen qvitterad, qvarblifver denna qvitterade vexel under åratal i banken, och om den betalda räkningen skulle förkomma, kan man skydda sig mot nya, anspråk genom att hos banken begära få se huruvida ej ett dylikt belopp till samma person redan blifvit utgifvet. Faran att blifva kräfd sndra gången är ingen, om men betalar med uppoch afekrifningsvexel; och göres försöket, strandar det motden bevisning, som här sjelfmant erbjuder sig. Den, som har uppoch afskrifningsräkning hos en bank och låter alla sina kassa-affärer gå genom densåmma; åtnjuter vanligen uti låne-affärer företräde uti samma bänk på den -ratienella grund att en bankstyrelse med allt fog kan säga: SÅt den, som anförtror oss sina öfverskotter, anförtro vi hellre bankens kapitaler än åt den, som endast undantagsvis, när penningtillgången är knapp, besöker banken såsom låntagare. Då man i alla andra grenar af affärsverksamheten söker bereda lättnader åt sina ständiga kunder, ligger det ingen obillighet uti ett sådant resonnemang. Kanske vi här böra fästa uppmärksamheten på ett oregelbundet och följaktligen olämpligt sätt att begagna uppoch afskrifoingsräkning. Mången anser sig af granlsgenhes ej böra göra en liqvid med annat än banksediar och uvtställer derför uppoch afskrifningsvexel till sig sjelf, qvitterar densamma och skickar till. banken efter pengar. Men genom detta förfaringssätt försakas en af fördelarne, ty då finnes natvrligtvis ingen anteckning i banken om hvem som med de uttagna banksedlarhe blifvit liqviderad. Dessutom förminskas den besparing i rörelsemedel, som är hufvudändamålet med uppoch afskrifningsvexlars begagnande. Vill mån hafva r:ktigt påtagligt ådagalagdt huruledes vid vissa liqvidationsterminer knapphet uti rörelsemådiet uppkommer derför att uppoch afskrifnibgsräkning alltför litet begagnas, bör man skaffa sig tillfälle att taga siffrorna uti någon bankkassa i betraktande, t. ex, vid Åamn id AÅ MÄttnaRrnweentotnniemem. gt AK