Dagens Nyheter – 24 november 1873, sida 1

förskräckelse, som funnit sitt uttryck i Strathmores ord: XJag gifta mig med henne — jag!? hade visserligen bannlyst hvarje tvifvel om hans afsigter ur ynglingens själ; dock kunde hen icke öfvervinna en viss fruktan, som fördygtrade hans sinno. Vid sidan af der fulländade statsmannen kände han sig så underordnad och obetydlig, och-hen kände äfven med en älskandes instinkt, att Strathmore icke blott, oaktadt sina år, utan just till följd af sin högre ålder besatt allt hvad som företrädesvis väcker en qvinnas kärlek, De ord, hen hört, och den blick, han gett, syntes bevisa att hvad han fruktade ej allenast Var osannolikt, utan ock nästan alldeles omöjligt; och dock kunde han ej frigöra sig från oron. Den följde honom äfven då han åter inträdde i den upplysta våningen, Strathmore gick ännu en stund fram och åter i den stilla sommarnatten. Hans systorssons fråga hade fyllt honom med fasa. Skulle hans hand, som var fläckad med faderns blod, leda dottern till altaret! Skulle hon, den hulda oskulden, hvila mot ägt bröst, som gömde en så förfärlig hemlighet! Med afeky och ovilja sökte han förjaga denna så plötsligt frambesvurna tanke, hvilken Byntes honom innebära ett brott mot naturen. Lionel Carrylls tvifvel hade saknat gall grund. Strathmores känsla för Lucilla var STRATINORE. IL 11