Dagens Nyheter – 12 november 1873, sida 2

nes hjerta; och dessutom kunde: hon aldrig motstå begäret att trösta den som hon trodde hehöfva tröst, vare sig det var en skrämd fogel eller: enmenniska. Lionel Carryll svarade ingenting, utan såg blott på heviid tacksam och lyckliggjord. Plötsligt sprang han upp med en qväfd suck, då han erinrade sig det ärende, för hvars skull han kommit. Blott alltför gerna skulle han förblifvit sittande på samma plats, tills månen gått upp, samt lyssnat på hafvets sörl, under det att hon i all systerlig förtrolighet lekte med hans lockar. — Licilla, lord Cecil är här — jag kom för att säga dig det. — Här? — Ja, han ämnar tillbrisga en del af påskferiorna hos oss. . Det blir dock blott några dagar; sedan begifver han sig till Osborae. -Han bad: mig underrätta dig om sin ankomst. Innan Carryll hunnit tala till punkt, hade hon stigit upp och, utan att märka det hor dervid tappade sin bok och sina blommor, lätt som en fogel sprungit min väg ifrån honom: Lionel Carryll stannade i lindarros skugge. Alltifrån sin tidigaste barndom; då den lilla faderoch moderlöas flickan i ljut okunnighet om sitt sorgliga öde kom till Silverrest, hade han tagit henne under sitt beskydd, följt henne som en trogen hund och