Dagens Nyheter – 12 november 1873, sida 2

Teater, På 1820-talet gafs i Paris, för att sedan uppföras på Frankrikes flesta teätrar och på scener äfven i andra länder, en pjes benämd Madame Angot4. Pjesens författare hede inom ramen af några episoder ur en månglerskas historia fått tillfälle att gifva en framställning — naturligtvis ytterst sammanträngd — af den stora revolutionens händelser, och detta gjorde pjesen populär och beredde den en stående plats på repertoaren. Han togs upp och lades ner upprepade gånger under revolution och reaktion, under politisk vindstilla och politiskt oväder, alltid med samma framgång, ty han uppbars af den stora revolutionens minneu och förde med sig åtminstone en fläkt af dess verldsomskapande id6er — och när kunna väl fransmännen bli likgiltiga för en påminnelse härom? Vi hafva fått anledning att tänka på denna pjes af den nyhet, hvarpå Södra teatern de senare aftnarne bjudit sin publik. Madame Angots dotter, operett i tre skter af Clairville, Siraudin och Koning, fri öfversättning af L. Strindberg, är på sätt och vis en fortsättning, såsom man finner af titeln, af CMadame Angott. Fabeln i denna pjes snuddar vid händelserna under en senare period af republiken och detta bidrar att väcka intresset, helst som man får göra bekantskap med ett par, om icke historiska personer, så dock sådana, hvilkas namn kunna sägas tillhöra revolutionens historia, nemligen visförfattaren och vissångaren Ange Pitou och skådespelerskan Lange. Utom dessa och styckets hufvudperson, Clariette Angot, utgöras de mera framstående personligheterna af barberaren Pomponnet och en tvetydig herre, Larivaudidre, hvilken är Langes älskare, ehuru hans ställning som sådan är lika vacklande som hans politiska karaktär synes vara. Pjesens intrig är byggd på obeständigheten i kärleksförhållandet å ena sidan mellan madame Angots dotter och Pomponnet och å den andra mellan Lange och Larivaudiere; på båda hållen är det den srillrike vagabonden Ange Pitou som träder störande emellan och utan all egen förskyllan, såsom det tyckes, blir båda älskarnes lyckliga rival. Till den något tarfliga texten, som i den svenska Sfria öfversättningen alldeles icke blifvit förbättrad, men hvilken dock är fri från de moderna operetternas vanliga lyte: slipprigheter, har den bekante Ch. Lecocq skrifvit en mycket fin och spirituel musik, som eger förtjenster fullt jemngoda med hvad vi förnt hört af denne tonsättare. Det är verkligen skada att Södra teaterns röstresurser icke på långt när räcka till att uppbära denna musik, som är skrifyen med icke små anspråk på framställningen. Eljest skulle tCMadame Angots dotter kunna ses på WSödra teatern med verkligt nöje. Emellertid måste man rättvisligen medgifva stt de sångkrafter som finnas användas på ett respektabelt sätt, och vi tro att den publik, som de två senaste aftnarne, sedan d6 spelande blifvit litet varma i kläderna, som det heter, besökt Södra teatern, gått derifrån med intrycket att hafva funnit något vida mer än den väntat. Hvad spelet argår, så kunde deremot visserligen i många fall äfven vara åtskilligt att anmärka, såsom t. ex, att fru Bergström låter Clasirette Angot framstå något annorlunda än författarne tänkt sig henne, och att hr Rylander ej förmår skänka nödig illusion åt Pomponnets uppträdande, nvilket gäller i kanske ännu högre grad om hr Nordstrand, hvilkens Ange Pitou förefeller allt annat än snillrik och förförisk; men låter man omdömet bestämmas efter den måttstock, som under nuvarande förbållanden måste användas på Södra testern, så trö vi att man ej saknar skäl att afhålla sig från en bestämd förkastelsedom. Publiken har icke heller. afgifvit en sådan, tvärtom har den mycket välvilligt mottagit den nya pjesen och de uppträlandes mer och mindre framgångsrika bsmödanden. Dertill bar uten tvifvel i sin mån bidragit den vårdade, att icke säga eleganta, uppsättning, som blifvit påkostad pjesen, och den stora omsorg, hvarmed den synoch hörbarligen blifvit inöfvad. Körerna gå utmärkt bra, och hvad kostymerna bsträffar så äro de både historiskt trogna och i fullt presentabelt skick, vore det ock på en scen, som måste tillfredsställa större anspråk än den Södra. Det sätt, på hvilket de nya pjeser, som å Södra teatern i höst gifvits, blifvit uppsatts, gör oss en osökt anledning stt uttala den önskan, som temligen allmänt delas af publiken, att få se något motsvarande på: den sekundteater, sonf onekligen eger de