Dagens Nyheter – 12 november 1873, sida 2

egnat henne en nästan moderlig omsorg. Huru ofta hade han ej vedervågst lif och lemmar, för att hemta åt henne från klipporna ett sjöfogelägg, en blomma eller ett snäckskal! Afven Lucilla älskade hunom innerligt, ty detta barns hela själ var idel ömhet; men gossen hade ofta, likarom nu, med smärta erfarit, att i hennes hjerta tvänne personer hade företräde framför honom — den döde, hvilkens minne hon med en viss religiös andskt ärade, och den lefande, som hon och verlden kände såsom hennes förmyndare. ! I en fönsternisch uti ett af rummen satt en man med en jagthund vid sina fötter. Det var Strathmore. Hans utseende hade under årens lopp föga förändrat sig. De mörka, stränga dregen framtiädde endast något : skarpare än förr, och de mildare deremot mindre, likasom på målningar skuggorna i ett menniskoansigte förmörkas med tiden, under det att de ljusare partierna blifva svagare. Hans ögon hade ett. mera forskande uttryck än i fordna dagar, pannan syntes högre och minen kallare. BSirathmore, som var sin ogen Gud och domare, hade med jervhand sjelf styrt sitt ödegs farkost, ehuru denna hand var befläckad med ett brott. Äregirigheten, som för en tid undanskjutits af hans lidelsefulla kärlek, uppdök åter gtarksre än någonsin, då hav lemnade den diplomatiska banan och i stället