Dagens Nyheter – 8 november 1873, sida 1

ssh ansigtet bär sorgens prägel — ni lider! Skönt! Gud, jag tackar dig, för det du tillstadt min hämnd! Mei den lidelsefullhet. som utmärker ziguenare-racen, talade Redempta dessa ord. Och härvid gnistrade hennes ögon, och hennes bru2å hand omslöt allt hårdare Marions skönt formsde arm; ty hon njöt af den hatades bäfvan. Men plötsligt slocknade hämndens låga i hennes ögon, den glödande rodnaden försvann från hennes kinder, hon drog gig tillbaka och utbrast, i det hon sträckte sina båda händer mot himlen: — 0, Gud! Hämnden gaf du mig; men den döde kan du icke gifva mig åter. Hon lider; ack jal — men han? Hon utstötte ett anskri af smärte, hennes armar och hufvud sänktes, och hon stod der orörlig och blek som en marmorstaty. Dennsa besynnerliga qvinna, som uppfostrats bland råa menniskor, och i hvilkens ådror ett vildt blod strömmade, hade länge törstat efter hämnd; och när hon nu ändtligen fått sin längtan tillfredsställd, märkte hon, satt hon ändock var olycklig; ty hämnden kunde icke gifva henne tillbska den älskade, som hon förlorat. Djupt nedslagen, blickade hon på Marion Vavasour och fortfor helt långsamt: — Jeg har störtat er; men ert fall kan icke återuppväcka honom till lifvet... Hen är död för evigt, och min uugdom ligger be