Dagens Nyheter – 5 november 1873, sida 2

Bidrag till kännedomen om bostadsnöden. För omkring 6 veckor sedan infann sig hos Red. ett fruntimmer och berättade att ute på marken invid Fåfängan på Sabbatsberg lågo tre hushåll med 8 barn utan tak öfver hufvudet. Red. anmodade en person att taga i betraktande detta förhållande. Han hade sett det förut, men han begaf sig till platsen för att se om de tre hashållens belägenhet förändrats. Vid återkomsten skref han: Äro de då dömda till döden, dessa huss villa vid Tyskbagarbergen? Denna fråga har offentligen försports, Vi framställa en annan fråga: äro de då dömda till döden, dessa husvilla vid Sabbatsberg (på höjden vid Fåfängan, ofvanför Rörstrandsgatan)? Det är ungefär tre veckor sedan vi första gången voro på sistnämda ställe. Viinträffade der just som ett ösregn började. Vi funno då trenne familjer lägrade under Sppen himmel. Här var, märk väl, ej en gång ett uthus som de kunde söka ett skydd uti. Det enda som skyddade dem var några lummiga lindar, under hvilka de husvilla ock samlat sig. Utdrifna från en tobakslada, i hvilken de förut uppehållit sig, hade dessa trenne familjer då vistats här några dagar. Taflan var sorglig att skåda, Åtta minderåriga barn sökte grå tande hos trenne mödrar skydd mot det våldsamma regnet. Männen vöre ute på arbete, sades det. Möbler och sängkläder lågo kastade huller om buller; en del af de sist nämda hade räddats i en förfallen f. d. ma: terialbod. Kökskäril voro uppstaplade i en hög; de kunde ej der begagnas. De voro inalles 14 personer, 6 fullvuxna och 8 barn; af männen var den ene färgare, den andre målare och den tredje arbetare i en briädgård. Qvinnorna försäkrade med en mun att ej armod i vanlig mening fört dem i denna ömkliga belägenhet — deras män för. tjenade ej så obetydligt med penningar — de voro endast offer för den allmänna bostadsbristen: oaktadt alla möjliga försök hade det ej lyckats dem att få någon bostad. Efter tre veckors förlopp begåfvo vi oss till samma ställe igen, med en svag förhoppning att de trenne familjerna skulle ha fått sig tak öfver hufvudet och försvunnit derifrån. Nej, allt var såsom förut eller, rättare sagdt, allt var sämre, Några af barnen hade sjuknat, mödrarne sågo slöa och likgiltiga ut, männen voro måhända — på krogen. Qvinnorna oms talade att de alla lidit otroligt under de regniga dagarne och alltmer kalla nätterna. Af sön: derslagna möbler hade nu männen öfver sängarne lappat tillsammans ett slazs tak, hvilket åtminstone kunde afhålla det häftigaste af regnet och det skarpaste af kölden. Någon utsigt till mensklig bostad till den 1 oktober hade de ej. T mensklighetens namn fråga vi: skola dessa familjer i en sådan belägenhet invänta vintern ? Ja, i förra veckan sågo vi ännu den ena familjen qvar der. Det var en kulen och kylig morgon, En fuktigt kall bris strök fram öfver Fåfängans berg. På högsta punkten deraf — det är den torraste — stå trenne träd; löfven voro affallna. Under dem ett litet hus af trä — ett sådant som man icke onödigtvis nalkas. Vid dess ena gafvel en säng, täckt med sparlakan af diverse sorter grof väf; dessa sparlakan öppnades af en liten röd, svullen, förkyld hand och ett 2—3 års barn tittade fram genom öppningen med leende ansigte. Bredvid stod en vuxen syster på vakt. Omkring den präktiga Fåfängan, som man icke unnar menniskor att bo uti, sprungo ett par 8—10-åriga flickor och lekte. Fadren och en bror till dessa systrar voro borta på arbete. Modren var ute — sit venia verbo — i något ärende. — Ni kan ju inte alla liggeder i sängen? — Nej, de andra ligga der inne — den äldsta flickan pekade på det der huset... som tillika är familjens visthus och kök, naturligtvis utan eldstad. — Förtjena ni inte så mycket att ni kunna byra ett rum? — Jo, vi ha ju kunnst det förut, ända till förra hösten, men då kunde vi ej få hyra rum tills vi fingo det i Fåfängan, och sen vi kommo derifrån ha vi ej fått något. I ett kök i Klara kunde vi fåvt komma in, men der bodde 3 personer förut, och köket var så litet att de icke alla tre kunde vara på golfvet på samma gång, så att det var omöjligt för oss sju att få plats der. Annars vill man inte ha oss för vi äro så många Jarn, De båda andra hushållen, som hade legat på samma plats under sommaren, ha nu försvunnit derifrån ; åtminstone det ena af dem är ibland dem som omtalas i den berättelse, vi låtit en af våra referenter uppsätta om hvad han i torsdags i förra veckan sett af husvillheten. I en materialbod vid Tyskbagarbergen nära Karl YV:a3 mnart har an familj mad att harn