Dagens Nyheter – 3 november 1873, sida 1

LVarO SmeEtroae WEAR, Blotta medvetandet att penningar kunna få lånas minskar behofvet deraf. Ryktet att riksbanken inställt sin diskontering alarmerade till den grad, att personer redan nu förskräcktes för ingångna förbindelser, hvilka förfalla först fram på vårsidan. Nekas kan icke att det är anledning till oro, då man ser riksbanken träda i första ledet bland lånesökande. Egendomligt förefaller det att riksbanken i Posttidningen annonserar efter pengar mot 5 procent, då den enskilda banken i Falun gifver högst 412 procent. Vi hoppas att landsortsbankerna icke må medverka till, att genom egen upplåning till hög ränta i hvar sin ort uppjaga räntefoten. Att höja diskontot betyder icke så mycket, ty det gäller hufvudsakligen tre månaders aftal och kan när som helst nedsättas, men en upplåning på sex månaders uppsägning mot 5 procents ränta blir så betungande för bankerne att de deruti ega dels en anledning, dels en ursäkt att pålägga låntagare drygare vilkor. Härvarande banker hafva icke försummat att, med en samdrägt som riksbänkens förfaringssätt stärkt, höja diskontot och utlåningsräntan till:ser procent för tre månader. Hvad som begäres och erhålles för-längre tid är mycket olika och torde få anses i hvarje fall bero af det aftal, som kan träffas. Det hjelper icke att riksbanken välvilligt åtnöjer sig med 542 procent diskonto.; I detta afseende är den icke så bestämmande som i afseende på upplåningsräntan. v. gifna följderna af denna riksbankens räntoörhöjning, utom de redan änförda, äro: att ricsgäldskontorets förestående och allmänna hypoteksbankens. pågående upplåning mot 4 procents obligationer försvårats; att priset ä alla öfriga obligationer nedtryckes, fastän inger kan säga att de blifvit mindre säkra än förr; samt att den intecknade skulden, som under loppet af de senare åren blifvit omsatt till 5 procent eller lägre räntefot torde blifva uppsagd, i syfte att erhålla högre ränta, då sjelfva riksbanken gifver 5 procent på sex månaders uppsägning. Väl kan det iavändas att riksbanken kan låta uppsäga de nyss insatta depositionerna, men då lägges också i dagen att det var ett tillfälligt behof som föranledde åtgärden, och för sådana fall har riksbanken andra resurser att tillgripa, äfven om dessa skulle vållat en utgift, obetydlig i jemförelse med den som drabbar affärsverlden öch näringslifvet i allmänhet genom räntans uppjagande. Det trångmål som uppkommer genom den högst betydliga tillökningen i omsättningen utan att rörelsemedlet hållit jemna steg med behofvet, är olägenhet nog, och för den händelse någon tviflar på befogenheten af klagan öfver rörelsemedlets knapphet nu för tiden tillåta vi oss anföra några siffror, dem en hvar sjelf kan kontrollera. År 1844, då riksbankens sedelstock till sitt belopp bestämdes, utgjorde utelöpande banksedlar per individ af landets befolkning 10 rdr 85 öre. Väl hafva grunderna för riksbankens sedelutgifningsrätt blifvit sedan dess modifierade, men icke i syfte att utvidga den. Den fullkomligt sunda bestämmelsen att tillåta sedelutgifningsrätt på tre månaders vexlar å utländskt mynt har borttagits, hvaremot sämre bestämmelser hafva bibehållits. Året 1844 var ett dåligt år och omsättningen svag, men år 1855 var ett för all handelsvefksamhet mycket gynnsamt år och då utgjorde utelöpande banksedlar 21 rdr 383 öre per individ, eller nära dubbelt så mycket som år 1944. Påföljande året och ändå till öch med 1868 visäde sig nästan ett stadigt nedåtgående i denna siffra, så att sistnämda år det ätelöpande banksexelbeloppet utgjorde endast 9 rdr 79 öre per individ. Sant är att införandet af postremissvexlar och ett mera al