Dagens Nyheter – 3 november 1873, sida 1

henne fullkomligt fremmande person, och utan att besvara hennes helsning for hon vidare. Lsendet stelnade på Marion Vavasours löppar, likasom på en persons anlete, som midt under munterheten träffas af döden; och härunder afspeglade sig en häftig ångest i hennes ögon, som hastig öfverblickade den omgifvande mängden, : för att se om någon tycktes ha märkt hennes dåconfiture. Och i det att hon sålunda såg sig omkring, varseblof hon Stratbmores ansigte, kallt, känslolöst, hotande och med det vanliga, föraktfulla leendet kring munnen, Han följde med uppmärksamhet resultaterna af sitt förehafvande — och han såg, huru hans gift långsamt och säkert verkade. Hvad ladyn angår, var bon nu långt från sitt hem och måste således, innan hon fick gifva luft åt sin förtviflan, passera ännu många bekanta, svälja ännu mången bitter förtret. Hon mötte grefvinnan de Bolmgaine, och derefter hertiginnan de Lurine, vidare markisinnan de Boville och vicomtesse de Ruelle gamt slutligen gin gamla väninna lady Beaudesert. Och alla dessa damer tilldelade henne, den ena efter den andra, samma hugg med samma fina ofelbara vapen; alla låtsade som om de icke märkte henne. Så blef Longchamps-promenaden, förut alltid ett triumftåg för den stolta, sköna engelskan, denna gång — så tyckte hon åimin