Dagens Nyheter – 28 oktober 1873, sida 2

Bref från en svensk naturforskare i Afrika. (Till Dagens Nyheter.) Otjenbingue i Damaralandet den 7 juli 1873. Jag hade tänkt att från Windbock i Damaralandet sända eder en utförlig beskrifning om de land jag genomrest sedan jag den 1 april lemnade Kap. Men mitt vistande vid Windhock blef endast en vecka, och på denna tid måste jag ordna allt hvad jag samlat under de tre månaderna, så att jag ej hade tid öfrig för brefskrifning. Sedan jag lemnade Kap, har jag rest öfver ett tusen (engelska) mil och tillryggalagt mera än hälften af denna väg till fots, Jag har genomvandrat Lilla och Stora Namaqualanden, Buschmanlandet och en del af Damaralandet. Under denna färd har jag haft många äfventyr, både med folket, tigrar och lejon, men berättelsen derom måste jag gömma till en annan gång. Resan har gått lyckligt men långsamt i följd af vattenbrist och dåliga vägar. Vi hafva till och med på vissa ställen måst spänna tjugufyra oxar för hvarje vagn och ändå med knapp nöd fått dem fram. Jag ankom till Windhock den 22 juni och lemnade denna plats den 30 samma månad. Dessa dagar voro för mig riktiga sötebrödsdagar, ty här bodde jag i mitt tält och kunde kläda af mig och lägga mig att ostörd sofva hela natten. Sedan jag lemnade Kofontän i Lilla Namsqualandet den 21 april, har jag aldrig haft kläderna af min kropp eller sofvit ordentligt en natt förrän jag ankom till Windhock. Resan har gått lyckligt och vihafva haft godt om villebråd; vi hafva mött bjordar af springbockar uppgående till ett par tusen; vi hafva alltid haft dricksvatten, ehuru det stundom varit af den beskaffenhet att endast hottentotterna kunnat förtära det, men äfven detta har stundom varit så knappt att på flera dagar ingen tillåtits att tvätta sig. BSaften af kalebasser har stundom fått ersätta vatten. I Buschmanlandet måste vi åka natt och dag utan att våra oxar på flera dagar fingo vatten, och två af dem stupade innan vi hunno Oranjeflodens med dess gula lervälling, hvilken här helsades mel jubel såsom ett godt drickbart vatten. Genom största delen af Buschmanlandet, gick jag till fots, men blef slutligen sjuk, så att jag sista dagen måste vistas i vagnen och första dagen vid Oranjefloden ej hade reda på någonting. Jag blef dock snart åter bra och kunde ströfva omkring på stränderna, men förmådde ej företaga någon jagt medan vi lågo vid floden. Namaqualanden och Buschmanlandet äro verkliga öknar. Eadast) vid de oftast ett par dagars väg från hvarandra belägna vattenplatserna är någon växtlighet. Under regntiden, som i Buschmanlandet vanligen inträffar hvart femte år, kläder sig jorden i grönskande skrud, gräset växer då fort och högt, men vissnar snart och qvarstår torrt och gult; detta vissna gräs utgör dragarnes foder och de äta det med största begärlighet. Samma förhållande är äfven i Namaqualanden, blott med den skilnad att härinträffar en regntid nästan hvarje år, under november till januari. Namaquashottentotterna äro pu allmänt kristna. Deras färg är ljust brun, de äro mera ett jägarefolk än herdar; likväl finnas äfven jordbrukare bland d m och män som hafva ansenliga bjordar, dock ej så stora som i Damara, der det finnes män som ega femtiotusen oxar och kor och ett hundra tusen getter och får. Från norra delen af Damaralandet har .ngått underrättelse att der skall vara stor vattenbrist i år, så att vi frukta att ej kunna framtränga till Ovambolandet detta ir, utan få nöja oss med att ströfva omsting i Damaralandet, om denna underrätelse befinnes vara sann. I hvilket fall kom helst hoppas jag att återkomma till Windhock i februari månad nästa år. Efter stt der ha hvilat ut ett par månader hos nin ärade vän och bjelpare, mr Bergwall, oskar jag, om det kan blifva mig möjligt, tt på några månader återvända till Europa onan jag på nytt ströfvar ut på äfventyr ch fångst. Öknen är herrzlig! Att ensam en månljus att ströfva omkring här är utomordentligt könt. Den enda fara man löper är stt gå ilse och dö af törst; derpå måste man ara mycket uppmärksam, sådana händelser ro här ej ovanliga. Jagten har ofta dragit mig bort långt från agnarne och jag har måst vandra ensam