Dagens Nyheter – 28 oktober 1873, sida 2

för honom. Intet annat tecken än den bleka hyn förrådde att lifvet flytt ur denna stofthydda. Och mot den dödas arm hvilade ett litet barn, som aldrig mera skulle bäras eller omfamnas af denna arm. Den lilla hade lutat sitt hufvud mot moderns hjerta, som för evigt upphört att slå, och värmde med sin andedrögt den mun, som aldrig mera skulle besvara hennes kyss. Barnets ljusgula lockar blandade sig med det mörka, rika hår, som nedföll öfver moderns axlar; det var försänkt i barndomens ljufva, drömlösa slummer, modern deremot i grafvens isande sömn, på hvilken intet uppvaknande följer. — Den lilla ville på inga vilkor lemna henne, mylord, hviskade tjensteqvinnan, Hon grät, tills hon somnade, under fruktlösa försök att väcka sin mor; och jag hade icke mod att taga henne bort. Det är ett helt litet barn ännu, knappt två år gammalt, och ett barn af kärleken. Den arma faderoch moderlösal Hvad skall det nu bli af henne? — Jag sksll sörja för hennes framtid, Hans röst ljöd främmande för hans. egna öron, när han framstammade dessa få ord. Ack! han hade kommit för att söka försoningen; men Guds stränga rättvisa hade ryckt hans båda offer undan honom samt bjöd honom ast vandra på jorden utan någon annan