Dagens Nyheter – 28 oktober 1873, sida 1

-— UOTU emm varseblef slutligen i månskenet en qvinnogestalt, som stol lutad mot en mossbelupen pelare. Det var ziguenerskan Redempts, som nu för tredje gåvgen, såsom ett bestämdt återkommandö öde, Korsade hans väg, Han kände väl igen henne på drägten och på de melapkoliska anletsdragen. Instinktmessigt stannade han och blickade på henne. Utan fräckhet, men ock utan fruktan, mötte hon hans blick; man kan säga, att ett visst medlidande härvid afspeglade mig i hennes allvarliga ögon. Hon nalkades. — Nåväl, såde hon långsamt, bränner icke nu hennes kyss på era läppar såsom förgiftad? Uppkom icke synd at kärleken, och brott af synden, och förbannelse af brottet? Ha ej Redemptas ord besannats? Med en häftig rörelse stötte han henne ur vägen; det retade honom i högsta grad att finna sin olycka så fullkomligt genomskådad. ! — Ur vögen — gvinng, djefvul eller hvad ni må vara! — Mora djefvul än qgvinna, ty jag hatar, likasom ni, svarade hon i en bitter, Hötande ton. Det betydelsefulla uttrycket i hennes röst slog an på honom; bon vände sig om ännu en gång för att nogare betrakta henne. I pm Wes dräg afspeglåde sig den slavoniska karakte,. alla lidelser, som dock mildrades genom detta Jmolankoliska lugn, hvilket är