Dagens Nyheter – 28 oktober 1873, sida 1

Jen politiska striden i Danmark pågår nu i synlig måtto uteslutande i pressen. En och annan hemkommenriksdagsman har visserligen redan sammanträdt med sina vålmän för att redogöra för den politiska ställningen, andra hafva äfven utlyst sammanträden för ssmma ändamål, men den egentliga verksamheten på-förberedande valröten börjar väl icke förrän första dsgarna i nästa månad. Det är klart att en stark agitation i tysthet bedrifves af begge partierna, och i rågra valkretsar; hittills representerade af Svenstermän, hafvå regeringsvänliga motkandidater redan framträdt, de flesta tillhörande de störrre godsegarnes klass, Tidningarnek spalter utgöra sålunda, som sagdt, ännu det egentliga fältet för den med oförminskad hetta och hänsynslöshet pågående striden. ! De nationalliberala språkrören fortfara med det osanna påståendet, att krisen gäller monarki eller republik; att det sålunda är fråga om ingenting mindre än en revolution af Danmarks bönder, hvilka framställas sågom samhällsförstörare eller råsom fi. ender till all bestående. ordning. I bakgrunden sf denna tafis af upplösning ha de nationalliberale äfven börjat ,lemna mnågrå antydnivgar om möjligheten, att slutet kan bli frihetens död i Danmark och abso. lutismens eller det kungiigå enväldets återinförande. En sådan framställning af iförhållandena hvilar heltoch hållet på en vanställning eller förvridning af föreliggande fakta. Danmarks bönder hysa visserligen icke sådana afsigter. Deras historias vittnesbörd utgör den bestämdaste protest mot en sådan uppfattning; deras nuvarande upp: trädande i ord och handling, vid riksdsgarna såväl som i hemörterna, innebär en icke mindre kraftig protest i samma riktning. I den tidning som är partiets organ, Morgenbladet, har den förenade vensternst syftemål blifvit framstäldt flerfaldiga gånger i tydliga ord. Så skref tidningen sistlidne tisdag följande, som torde kunna få anses som ett nytt försök att ställa tvistefrågan inom naturliga gränser: Om det i alla händelser måste anses glädjanda, att tvistefrågån mellan folketinget och regeringen hänsgkjutits till valmännens domstol, får det dock ingalunda förgätas att regeringen icke vidtagit detta steg förrän hon der till tvingades af folketioget. Regeringens upplösning af folketinget kan sålunda under inga vilkor betraktas såsom någon. eftergift eller såsom något tecken till undfallenhet; hon har endast böjt sig för en hård nödvändighet och icke för en konstitutionel regerings första pligt: antingön att sjelf afgå eller att upplösa representationen för att få ådagalagdt, hvilken af de två statsmakterna — regeringen eller representatiohen — uppbäres af folkets förtroende. Är det nu redan beklagligt att en regeriog skall behöfva tvingas att uppfylla sin pligt, så ställer sig saken dock mycket värre, när man betänker hvilken betydelse regeringen tillägger den åtgärd, som blifvit henne attvingad. Uäder riksdagsförhandlingarne betonade finans ministern med synnerligt eftertryck, att när regeringen nu måste upplösa folketinget, detta