Dagens Nyheter – 28 oktober 1873, sida 1

ej skedde i den engelska parlamentarismens anda, det vill med andra ord säga: huru fol: ket än komme att döma och buru det nyvalda folketinget än komme att bli sinnadt — regeringens hållning skulle alltid bli densamma! Detta märkliga uttalande; som alldeles tydligt hvilar på ett misskännande af vår författnings grundtanke: folklig sjelfstyrelse, styrkte ministern med en förtolkning af grundlagen, som söker; sin like. Han påstod nemligen att den rättsliga medelpunkten i vår författning är riksrätten och att den moraliska. medelpunkten är det konstitutionela konungadömet. Men riksdagen? Men folketinget? De hade ingen plats i. finansministerns: stalsrättsliga system. Lägges härtill justitieministerhs påstående, att det är konungens sak att döma, om folket i sin utveckling vore stadt på rätta vägar, och, om detta ej vore Händelsen, att Hejda det och sätta oM damm mot dess vilja och önskningar — så är bilden fullständig: personlig regering, endast begränsad af rikss rätten, hvars ena hälft utgöres af de utaf konungen tillsatta ledamöterna af högsta doms stolen; och hvars ändra hälft väljes af det landsting; hvåri det sitter tolf af konungen utsedda medlemmar, medan af de öfriga hälften blifvit: ditsatt genom klassval. Kan detta regerivgssystem ej öppna hvar mans ögon för att frileten sväfvar i fåra då är: danska folket ovärdigt den frihet, som det fått sig af grundlagen tillförsäkrad.. Bott då med den sköna bilden af ett folk, som besluter öfver sitt eget öde! Må mah glömma de 25 år, under hvilka folket vuxit: in: i den tron, att absolutismen blifvit jordfästad och friheten lagd söm vårt samhälles örubbliga Körnsten! Allt har då varit ott bländverk, hvärmed man dårat ett lättroget folk? Det är då sanat hvad finansministern yttrade, att vår nuvårande författniog endast är en utvecklitg af enväldet! Året 1849 har då till den oansvarige regenten endast fogat en ministör, som blott är ansvarig inför en domstol, hvars med: lemmars flertal ministeren sjelf tillsatt! Men hur mörkt det än tecknar sig, en fördel har dock den närvarånde ställningen? aldrig har en så enkel-ochklar fråga hänskjutits till folkets afgörandes; allt tvifvel är häfdt; valen den 14 november: gälla hvarken mer eller mindre än sjelfva friheten. Det är nu ej längre fråga om kyrkolag, skollag, kommunallag eller hvilken som helst annan vigtig lagfråga; utan det är fråga om att stödja och stärka den hufvudpelare, på hvilken frihetens tempel Kvilar — det är fråga om att tillbakavisa en frihetsfiendtlig regeriogs oerhörda påstående, att folkets dom är detsamma som narrars dom!