Dagens Nyheter – 25 oktober 1873, sida 1

Utgångspunkten för hvarje reform i afsegnde på tjenstemännens ställning måste vara den regeln : öra arbete och bra betaldt. Denna regel måste äfven vara målet för hvarje sådan reform. Derförutan kan icke det öfverklagade inom statstjenarnes krets afbjelpas. Det är sålunda på en lönereglering frågans hufvudpunkt hänger, och det synes visserligen ej saknas skäl för den åsigten, att denna reglering borde kunna ske efter samma grutid som meningen var med prestlönernas: att minska den lön, som var förfstor, och lägga till den, som var för liten. Det är helt naturligt att den opinionen skall vara allmän bland de lägre tjenstemännen, att det vore en lycka för dem, hvilka nu för sin nödtorftiga utkomst måste uppehålla två tjenster, om de i stället finge på ett ställe arbeta lika mycket och mera mot lika stor inkomst som de nu måste försöka skaffa sig från flera håll. Och de skulle eljest icke förstå sitt eget bästa. En alldeles gifven fördel vore ock detta för staten. Faran af det nu existerande förhållandet är ganska allvarsam. Alldeles förbigående de vanliga skäl, som tala för en förenkling af administrationen med en förändrad ställ. ning för tjenstemännen, vilja vi här endast beröra den förutsättningen, som alls icke kan räknas till blott aflägsna möjligheter, att det blir brist på tjenstemän. Ett uppehåll i det starka tilloppet af extra ordinarier har redan i flera år visat sig. Det skulle vara underligt om i en tid som vår, då den vaknade företagsamhetsandan öpprar lockande banor snart sagdt i alla riktningar af det praktiska lifvet, trängseln skulle fortfara i embetsverkens förmak eller på vägar, hvilka absolut icke erbjuda någon tryggad bergning eller ekonomiskt bekymmerfri existens. Da aldra flesta som ingå i statens tjenst stanna, slita ut sig och dö i de lägre graderna och hinna i de flesta fall icke att af de senare årens öfverskott betala den första tjenstetidens skulder. Det vore, vi upprepa det, högst underligt om våra, ehuru visserligen för tjenstemannadaning inrättade, högskolor skulle så kunna neutralisera tidens anda och riktning, att denna flödande ström af landets ungdom, som nu böljsat från universiteterna till embetsverken, icke skulle batydligt minskas, Betänkligast lida statens intressen naturligtvis deraf, att dess aflönade tjenare mottaga privata uppdrag, åtföljda af arvode. Detta har has oss verkligen börjat tillämpas i en mycket stor skala, och framförallt af innehafvare af högre och de högsta lönegraderna. Toleransen i detta fall synes gränslös. Begreppen om god moral och anständighet hafva också i detta afseende blifvit så förvrängda och onaturliga, att det nu nästan anses oförskämdt om man sätter ifråga, att en embetsman bör egna all sin arbetskraft och skicklighet åt den statstjonst han innehar och för hvilken han uppbär dryg aflöning, i alla händelser så stor, att behofvet icke san drifva honom att jaga på annan mark. Tvärtom se vi att en embetsmans anseende stiger i samma förhållande som han lyckas skaffa sig inkomster och uppdrag på sidan om sitt embete.