Dagens Nyheter – 15 oktober 1873, sida 2

Den senaste svenska nordpolsexpeditionen. (Poring Efter att ha för anställande af geografiska ortbestämningar och smärre utflykter åt olika håll uppehållit oss ett helt dygn vid vårt sista rastställe på nordkusten, bröto vi den 1 juli åter upp. Kosan togs dock numera ej åt öster utan söder ut, är ev nand, der foltaeudvisoa t es of. slutas mot hafvet med en backe, tillräckligt långgluttande för upptransporten af våra slädar. Uppforslingen gick raskare och med mindre svårighet än vi väntat, men vi hade knappast framgått några hundrade alvar, innan färden vidare för en stund afbröts af ett vådligt äfventyr, som visade oss, att vi nu beträdt en mark full med faror, visserligen ej oväntade, men dock vida svårare än jag förmodat. Liksom glaciererna i Skandinavien, i Schweiz, på Grönland o. 8. v. äro äfven glacierna på Spetsbergen afbrutna af springor och klyftor, hvilka oftast sträcka sig lodrätt tvärs igenom hela den flera tusen fot mäktiga ismassan. Uppkomsten af dessa sprickor står i nära samband med ismassans rörelse, och man möter dem derför i mindre antal der, hvarest glacieren utan afbrott af bergshöjder är utoredd öfver en vidsträckt, jemn terräog. Med anledning häraf hade man skäl att antegs, det springor och klyftor icke skulle i synnerligen stort antal atskära den väg vi valt och jag hoppades dessutom, att samtliga springor skulle under vinterns snöstormar ha blifvit snöfyllda. Dessa antaganden voro.så tillvida riktiga, att klyftor här ej förekommo i sådant antal eller sådana dimensioner som på den del af Grönlands inlandsis, som 1870 besöktes af dr Berggren och mig — men djupa, nästan bottenlösa klyftor förekommo dock äfyen här i betydligt antal, ofta tillräckligt stora att sluka oss och våra slädar, och desto farligare som de tör det mesta voro så fullkomligt dolda af ett bräckligt snöhvalf, att man äfven, då man stod vid klyftans rand, endast genom borrnringar med en jernskodd käpp, ganska ofta genom att sjelf falla in; kunde öfvertyga sig om klyftans tillvaro, riktoiog och utsträckning. Redan innan vi släpat upp slädarne ett hundratal fot, mötte vi en bred men ej synnerligen djup, flerestäds öppen, d. v. es. icke af snö täckt klyfta, som dock lät; passerades på en snöbrygga, tillräckligt sterk at bära oss och våra slädar, och då man icke kunde: med ögat urskilja några klyftor vidare, antog jag, attnordostlandets, såsom jag redan förut nämt, nästan fullkomligt jemna inlandsis tramdeles, åtminstone