Dagens Nyheter – 15 oktober 1873, sida 2

illg vi nådde andra stranden, skulle vara sams nanhängande och såker. Men knappast hade vi ytterligare framgått ett tusental alnar, innan en af manskapet försvann öändet den på detta ställe alldeles jemna isen, och det så bastigt att nan ej eng hann uppgifva ett rop om bjelp. vi förekräckta blickade ned i det vid hans fall bildade hålet funno vi honom hängande i draglinan, vid hvilken han var fästad medelst en sensele öfver en djup, förut af ett tunnt snöhvalf fullständigt dold afgrund. Några ögonblick derefter var fan åter ined tillhjelp af ett tjockt och starkt tåg upphissad, oskadd och oförfärad, men något förvånad öfver sitt äfventyr. Om armen hade glidit undan renselen, som utgjordes af ett enkelt axelgehäng, cå hade han varit förlorad: För säkerhetens skull förändrades dragselarne nu så, alt någon glidning af armen ur renselen icke mera behöfde befaras, den främste mannen förseddes med en båtshake, med hvilken han skulle, så vidt möjligt var, undersöka misstänkta ställen, och så gingo vi vidare. Under denna återstående färd Jarserades otaliga klyftor; bland hvilka en stor del först upptäcktes derigenom aw snöhvalfvet störtade in för våra fötter, eller att en af oss föll in med foten eller halfva kroppen — en händelse, som inom några dagar blef fså vanlig, att ingen fäste sig dervid; Vanligen lyckades män dock i tid få den andra foten P mer säker botten, eller att med händerna få tag i någon släde eller någon af kamraternas linor och derigenom undvika att falla helt och hållet ned, men äfven detta inträffade ofta, och jag kan ej nog prisa den oförsagdhet våra sjömän härvid visade och det snart nog muutra och skämtsamma sätt, på hvilket de togo de för dem och deras yrke nya ätventyr, Bom här mötte dss. Luften var änder den första dagen ar vär van: dring på inlandsisen: temligen klar, så att vihade en god utsigt, hvilken visade, att strimman af öppet vatten öster och nordost om oss ytterligare vidgats. Något land i ost eller nordost kunde lika litet härifrån som från vårt förra rastställe upptäckas. Sjelfva inlandsisen utbredde sig åt söder och vester iötan afbrott af några ber (bd sträckor ellet s. k. glacierholmar, höjande sit jemt och för ögat nästan omärkbart till en oöfverskådlig, 2 å 3,000 fot öfver hafvet belägen elätt, längs med hvars jemna yta hvarje vindpust framdref en ström af fint snöstoft, hvilket genom den lätthet, med hvilket det trängde in öfverallt, var lika besvärligt för oss söm den fina öken. sanden för fesanden i Sahara. Genom detta bna snöstoft blet öfversta lagret af glaciern, hvilket icke bestod at is, eåsom på Grönland, utan af hårdt packad snö, glättadt och poleradt, så att man tycktes framgå på ett oöfverskådligt, absolut fel. och fläckfritt golf af hvit marmor. Nedåt öfvergick snön på ett djup af 2 till 3 alnar till is, i det den embildades först till ett läget äF idel stora, för kristallografens ögon praktfulla iskristaller, derpå till en kornig ismassa och så till hård sammanhängande glacieris, i hvilken endast talrika, med förtätad lutt fyllda blåsor gåfvo tillkänna sättet för dess uppkomst: Under den återstående tiden för vår vandring på inlandsisen (1 till 15 juni) rådde deremot nästan ständigt, antingen en shöjra Borf; ifall vinden var håfd och ogynnsam, hindrade vår framfärd och nödgade oss till flera dygns fullständig overksamhet, tätt packade i ett tunnt tält af bomullsduk, eller en så svår snödimma, ett man endast kunde se några få alnar framför sig. Då isen, oafsedt de förut omtalade, i alla fall af snö dolda springorna, i början var fullkomligt jemn, så verkade deuna dimma ej synnerligt menligt på vår framfärd, hvars riktning bestäftides med kompassen; men då inlandsisfältet längre fram begynte genomkäras af breda kanaler (hvilka icke böra förvexlag med de förut omtalade klyftorna) på de flesta ställen begränsade af väggar, alltför branta och: alltför djupa för öfverfärd med slädar, blef denna isdimma ytterbt besvärlig. Den hindrade oss icke allenast att välja den af kanaler minst afbrutna terrängen, utan åstadkom tfven en så besynnerlig dager, att man omöjligen kunde med ögonen urskiljs, om man hade framför sig en djup opasserlig ravin eller en endast alnsdjup sänkning. Man fick derför lof att på nå Fställen: med-en dina nedhisza er man för utrönande af djupet. Ofta måste han då bhissas upp igen utan att hafva nått botten, men det hände äfven, att sänkningens botten nåddes redan på en eller ett par fots djup, oftas nog efter det vi för detta obetydliga dikes skull gjort en fiefå timmars, som man för sent insåg, alldeles onödig omväg. En annan gång biände det, att vi narrades att vidtaga de vanliga förberedelserna för en björnjagt, d. v. 8 alle mans kommenderande in i tältet eller bak slädarne,g af en ismås, som slagit ned i vårt grannskap och i isdimman för några ögonblick tog sig ut som en kolossal isbjörn. En hel vecka nödgades vi framgå i denna på en höjd af 1,500 till 2,000 fot öfver hafvet belägna ytterst svåra, besvärliga och farliga terräng, hvilken den 15 juni tog afsked af oss genom ett tillbud, som lätt hade kunnat haft ganska svåra följder, i det att en sööbrygga störtade in framför våra fötter just i det ögonblick, vi ernade använda densamma för passerandet af en bland ofvanbeskrifna raviner, lyckligtvis den sieta, som afskar vår väg. Det var ursprungligen vår afsigt att från nordostlandets nordöstra hörn taga vägen öfver inlandsisen till Kap Mohn, derifrån längs med kusten till Kap Torell, vidare öfver Hinloopen till Tumpoint, samt sedermera öfver vestra Spetzbergens inlandsis förbi Chydenii berg till Mosselbay. Vägen till Kap Mohn och Kap Torell spärrades dock i grannskapet af den förutnämda udden af en så oländig och söndersplittrad glacierterräng, att vi, varnade sf de svårigheter, som redan mött oss, icke vågade oss in i densamma. I stället togo vi vägen öfver Wahlenbergsbay till norra delen af Hinloopen: 7 Då vi den-15 juni kommo ned från inlandsisen i bottnen af Wahlenbergsbay, sågo vi de första blommor — en vacker röd Saxifraga — och i denna efter den berömde botanikern och glacierkännaren benämda bugt mötte oss äfven de största och för kännedomen om glesciala nybildningar mest lärorika moräner jag sett på Spetsbergen. Schoal