Dagens Nyheter – 14 oktober 1873, sida 2

då skulle jag dikta min fagraete sång, då skulle jag sjunga qvällen lång om nordens Columbus, om Ishafvets hjelte, vår vetenskaps-Thor med starkhetens bälte, då skulle jag sjunga med jubel hans lof och kalla mig skald vid Polarkungens hof. Men nu ha här talats så sköna ord — till prosa förklädd poesi — och Hedbergska sångmön med pukor ombord har seglat vår bjelte förbi. Ja, luften käns mättad af entusiasm; säg, liknade det ej en smula sarkasm, om jag nu med krafiord, dem ämnet behöfver, försökte vältalaren bär bjuda öfver? Nej, bugom för Nordenskiöld! Görom honnör! Jag ärar en annan, Bom äras bör. Jag ärar den mäktiga, tysta kraft, som liknas vid droppens fall, men som i allt stort. sin andel. haft, och som är triumfens pall; Jag ärar:den dygd; som af ryktets trumpet blir glömd, ty så föga om dygden man vet; för dagens öga den drar sig tillbaka och heter helt enkelt — kraft att försaka. En qvinlig dygd, säger mannen stolt, jag tror redan då, när han går i kolt. Jag ärar den qvinna, som bär hans namn, som nu är vårt festföremål; jag ärar den maka, som öppnar sin famn för mannen af eld och stål; jag ärar den ungmö, som vågada på att dela en forskares öden så som tidigt de väntade Nordenskiölds maka; jag ärar det mod, hvilket vet att försaka all kärlekens fröjd, för att blygt bjelpa till med storverket, som hennes älskling vill. Vi veta nog med oss — kanhända enhvar — hur det i vårt bjerta etack, då norrskenet gaf oss de likbleka svar å hvarje vårt spörjande: ack, bor är det med Polhem, med Nordenskiöld? Vi kände en försmak af Spetsbergens köld vid tanken .på hela: den präktiga skara af ljusets affärsmän, som köpte-sin vara med eådana offer till sådana pris; och — sökte 08s ro vid vår flammande spis. Men hvar sökte hon under vindens tjut och snöstormens isande dån t sin ro, der honvräknade hvarje minut i hemmet med barnen i vrån? . Och hur har hon åhört de smygande bud om faror och fasor i olika skrud dem olycksprofeter, till torgs jemt förde, och, orörda sjelfva, ej trodde de. rörde vid klagande strängen i Ingeborgs bröst, ack, strängen, som härmade Frithiof3 röst. Om norrskenet ändå en tolk bestått, som tydt dess elektriska språk! Ack; om hon från himlen åtminstone fått — det kostat så lit2t bråk — ett gladt telegram om den fröjdfulla jul, då Nordenskiöld dansade utisitt skjul med miäntra kamrater; med lappar ochsgastar, och hur man-åt skinka och gröt!: —Ack, hvem hr 47 ; lastar Vår Herre, om Han på sin Enföddes dag blott ändrat en balk af hatarens läg? Men Allmakten ville. ejhafva det så, den visete hvad kärleken tål; det telegraferades hemligt ändå på annan sorts lufttungomål. Ack; makarnehadersix-enskilda post af dufvor, som trotsade stormar-och frost, — om själarnes vandring blott älskande veta och grymt egoisterna dermed förtreta —; Ja, just då man trodde att gräsenzan dog: af ängslan — hon midt under tårarne log. Ja, tack vare kärlekens clairvoyance hon log, ty hon såg ju sin man — gå svart, trots sin medfödda lord-6lågance, som vore från Afrika han — Prökigsthitet vid talgerdensöskömoss avs med blandade sällskapet lärande benpj: cv än skiftande girigt det lockahde späcket, än spelande under gemensamhetstäcket:— den värinande filten — de barnsligt dpratt, som narrade sjeltva bekymren till skratt. Dook—lycka för henne. — bon fick ej besked Om mången förvägen idrott; bur Nordenskiöld ansåg tör lämplig sed att gå just der.isbjörgen.gåkb 4-1 i dimman, förtjuet.åt hans.ledande spår och åt ciceronön, som polen består; hon kände blott ett, att han lekt med faran öch att han beständigt i spetsen tör skaran at djupa och modiga Män ville stå Nog var det en källa till oro också. Och — lycka för benne — hon visste ej sf hur ömkligt det bulfädes upp at torffiga födan som kocken gaf sin dagligen mMsgrande trupp... . ar .tungti, skulle hon ej till.läpparne fört sitt smakliga bröd om: det ryktet hon-hört, ja, hört af sin make, den stårkb, den glade: I tre Jånga månar jag hungrig mig lade. Dock lyck för henne, hon vet det först au, då Nordenskiöld IsEnde tröstär sin fru. Förtjenar hon. då ej vår byllniog i gväll för qvinnans allt bärande mod; ett tack för att hon gör Polarkungen sälk; eft helil för Hvar Niten klenöd, . bon skänkt eller skänker. sin .atolte gen.ål? Förtjenar hon inte sio särskilda skål? Jö, alla, söM aktöing för qviohöfns yrka, som vilja förstå deras sanna styra, de tömma med inbel — de anåra ned köld —