Dagens Nyheter – 14 oktober 1873, sida 2

Nej! det är mycket mer än så, Det är att s2 en man Än lika varm och modig stå Fast han sitt mål cj hann! Det är att trycka få hans hand Och ropa högt vid bålens rand: Välkommen åter till ditt land, Du, ljusets riddersman ! Välkommen åter, du som käckt Har trotsat köld och haf, Som för din längtan, oförskräckt, Ditt lif till insats gaf! Välkommen åter, du som gladt Har trotsat poleus långa natt Och riktat vetenskapens skatt Med rön från urtids graf. Med oro följde vi din stig I-tanken, vintern: omy Hur is och mörker lade sig Omkring den småningom! Med bäfvan väntade en hvar Från höga nord och dig ett svar, När himlen här blef blå och klar Och vårens engel kom. Och det blef sommargrönt i skog Och det blef ljumt i sky, Och lärkan sjöpg, och trasten slog Sin visa, ständigt ny; Men ännu hördes ej ett ord Om männen i den höga nord, För hvilka på den frusna jord En vår knapt kunde gry. Dock, slutligen den kom, den dag Som gef oss hopp och tröst, Det gick som ett elektriskt slag Igenom allas bröst! Nu brast vår ängslans djupa böld: Han har ej dött i polens köld, Han Jlefver än, vår Nordenskiöld! Så ljöd nationens röst. Ty alla: kände som en man Att du oss ära gaf, Om ock du ej den gången fann I vord ett istritt haft Och alla skattade ditt mod, Om också ej med forskarns lod, Du högst på jordens panna stod Och mätte djupets graf! Ej är. det resuitatets vidd. Som mannena ära gör, Det är idens storhet, stridd Och manligt verkad för! Det är den viljans fasta nerf, Som alltid spämnes lika djerf, Som aldrig afstår från sitt värf Och ingen tvekan hör! Den fick-du: med ditt finska blod För stora ändamål, Du vetenskapens kämpe god, Och den att pröfvas tåll Må den som icke bättre vet Fritt kalla den för envishet, Det fins ett bättre namn än det, Och det är: själens ståkle,: Du härdat det bland Spetsbergssnön Och kallbräckt ej det är, Fast is på laad ock storm på sjön, Nog gjorde dig besvär! Och .att. magneten :stålet drar, Det veta vi ju en och hvar, Derför du än en gång nog far Dit bort och segrar der! Men hvarje sådan seger ju År seger för vårt land, Och derför önska alla nu Att trycka få din hand. Dess värma oss en borgen är Att ännu mången frukt du bär Till jorden, som vår moder är, Från polens frusna strand, Hell derför dig, .ceh. hell din färd, Da ljusets riddersman; -.. Njut hvilån nu vid hemmets härd Hos allt hvad kärt du-vann! På lagrar kan du hvila ut, Som kämpen efter stridens slut, Om ock du blott får half salut Af doktor Petermann! —ed— Härefter framträdde professor Nordenskiöld. in tackade för den skål som blifvit egöad nom och Hans Kamrater på tärden dit upp I norden. Han-ville i denssmiha 86 ett utck af det deltagande med hvitketdetsven: a folket följt deri öch-den-sak för hvilken arbetat: Man hade tägt att nordpolen vore fästning som Bj föll så lätt;men hvärje stning, trodde talarefi, huru föga hemma: dd han än voroikrigskonsten, måste. falla om n tillräckligt ihärdigt och på rätt sätt belädes, och han ville trö att denna skulle göra t äfvenledes. Hur kringgärdad den än vore isbergens vallar och hafvens grafvar, ville n dock hoppas att den en gång skulle falla h falla för svensk hånd. Det vore ju ett värdigt Europas nordligaste kulturfolk att inka verlden en bild af don yttersta nors äg lif och nätur: När den af Kr Nordenskiölds tacksägelse mkallade rörelsen lagt sig, lemnades ordet hr Joh. Jolin, som i ett versifieradt föreig proponerade en skål för fru professoran Nordenskiöld,