Dagens Nyheter – 9 oktober 1873, sida 2

af uppmärksamma åhörare, och månget bifallsord har såväl från dem som från andra håll plifvit till mig framburet, Stämningen för dagen är emellertid icke den våg, på hvilken frukterna at vår verksamhet böra vägas, Den svenska kyrkan fordrar at sina ombud en sådan handlingens visdom, som mer gör afseende på framtidens välfärd än ögonblickets tilltälliga samtycke, Nåväl — våga vi då hoppas att man äfveh i kommande dagar skall erkänna kyrkomötet af år 1873 hatva, menskligt att tala, motsvarat sin bestämmelse? Jag tror det, emedan jag tror att det bästa blifvit gjordt som tänder närvarande förhållanden varit möjligt. De största och vigtigaste frågor, som varit oss förelagda, jag menar dem om Dy bibelöfversättning och en ändamålsenligate katekes, hafva visserligen icke nu fått sin lösning; men öfverläggningarne visa dock tillräckligt att den torde varå shart förestående, eftersora anmärkta brister i de utarbetade förslagen ej äro sf svårare beskaffenhet, än att de inom en ganska kort tid kunna afbjelpas. Deremot hafva andra och länge vontilerade frågor af stor betydens het blifvit afgjorda. Så är kyrkans framtida ställniog till främmande trosbekännare genom ny lag bestämd, missionsverksamheten ordnad sågom en allmän kyrklig angelägenhet, handboken ändrad i sådana delar, som ansetts vara af mindre nöjaktig beskaffenhet eller väckt anstöt hos ömtåliga samveten, förslag till ändring i föreskrifterna angående kungörelsers uppläsande godkändt; pgensionsreglementet för enkor och barn efter prester och elementarlärare antaget o; 8; Vv. Men hvilket gagn framtiden må få eller iöke få af alla dessa förändringar och åsyftade förbättringar, så beror ändå alltid kyrkans välfärd ytterst af helt andra krafter än lagar och förordningar; och väl må vi hjertinnerligt önska att den dag aldrig måtte komma, då på henne skulle kunna tillämpas hvad som fordomdags yttrades till staten: corruptissima republica plurimee leges. Vare derför vår öfvertygelse om de vidtagna åtgärdernas lämplighet långt skild från hvarje öfverskattning af deras verkliga värde! De äro ingenting annat än några former bland många, i hvilka församlingens eget friska lif skall röra sig, och detta lif kan Herren sjelfallena genom sin ande upptända, vidmakthålla och föröka. Att dertill såsom Hans menskliga redskap bidraga är framför allt annat eder uppgift, mina smbetsbröder. Hvilka pligter och hvil. ket ansvar den innebär behöfver icke jag för eder beskrifva. I hafven vetat det redan förän I emottogen det heliga embetet, och I viljen utan tvifvel samvetsgrant besinna det un: der alla edra lifsdagar. Till utöfningen af de dyra pligternå skolen I nu återgå. Gud vare med eder på vägen och göre med sin hugsvalelses frid edra bördor lätta! Han öfvergifver ej dem, som förtrösta på Honom, o6h låter dem icke heller blifva af menniskors bjelp öfvergifna; Och står icke särskildt i våra dagar den bjelpen oss rikligen tillbuds? Otron uppstaplar vis: gerligen mäktigt sina hinder mot evangelii framgång; men tron sätter ock på samma gång tusen sinom tusen armar i rörelse för att nedrifva dem, Sjelfva det nu tilländagångna mör tet är härpå ett glädjande bevis. Ja, mine herrar lekmän, vi prester betrakta med djupaste tacksamhet edra val såsom ett utmärkt vittnesbörd om den anda, som herrskar inom våra församlingar, och vi äro lifligt förvissade, att I, samt många med eder, der liksom här viljen vara vårt trofasta bistånd. Emottagen alltså äfven I mina varmaste välönskningar till lycklig fortsättning af ett gemensamt arbete! Slutligen hembär jag eder alla min bjertliga tacksägelse för det förtroende, som kommit mig personligen till del, och säger eder härmed farväl. Gud hålle sin skyddande hand öfver vår konung och vårt land; Han välsigne och bevare vår svenska kyrka! Kyrkomötets vice ordförande, biskop Bring, frambar uttryckenaf mötets djupa vördnad samt varma och innerliga tillgifvenhet för erkebiskopen. Talaren betonade att det andra kyrkomötet kunde skiljas med samma glädje som det första — och bland orsakerna dertill satte han främst mötets lycka att hafva egt en ordförande, som med outtröttlig ihärdighet burit tyngsta bördan och med aldrig svigtande uppmärksamhet, utan med städse klar blick och säker hand, lelt förhandlingarne. Sedan erkebiskopen härefter läst SFader vår oeh välsignelsen samt sista psälmboksverken blifvit sjugen, yttade han: CPå grund af den fullmakt, som är! mig gifven, förklarar jag härmed det andra kyrkomötet vara afslutadt;