Dagens Nyheter – 27 september 1873, sida 2

Strathmore lutade sig ned till henne, så att endast hennes öron kunde uppfatta hans svar. Hans ögon fördystrades först, derefter framsköt derur en snabb, flammande blixt, som af hvarje qvinna skulle blifvit ansedd såsom ett säkert bevis på att den förnekade passionen icke längre slumrade, utan omsider vaknat ur sin långa sömn. — En dag skall jag kanske våga säga er det, svarade han, man icke nu, icke här! Orden undföllo honom nästan omedvetet. När deras blickar möttes, när han vid vaxljusens sken såg hennes sköna, bländande anlete framförsig, då kände han till sin bedröfvelse att han var fångad i hennes garn, han kände att blodet flöt hastigare genom hans ådror än om han i fulla drag tömt en bägare af det mest berusande vin. En skär rodnad utbredde sig öfver hennes kinder (och :derna rodnad kunde väl kallas för det farligaste beha: get hos lady Vavasour, emedan den var så naturtrogen och alltså måste i hög grad smickra honom) under det hom med ett uttryck af ljuf trånad lät sina ögon hvila på honom. Sålunda voro de första orden i den gsirensång, som lockar till skeppsbrott och död, utsagda. Men plötsligt inträffade hos henne en psådan oförutsedd ändring i sinnesstämningen, som brukar vara vanlig hos koketter och äfven är att räkna bland deras tjusningsmedel, — Lord Cecil, utbrast hon, jag har nu talat