Dagens Nyheter – 26 september 1873, sida 2

RATTEG.pch POLISNYHETER. POLISEN: Vexlar som stå upp igen. I går fortsettes i poliskammaren undersökningen angående da mystiska vexlar, hvilka uppgifvits ha för några år sedan genom inbrottsstöld blifvit frånhända metallfabrisören W. Wiklund, men för hvilka för en kort tid sedan af honom åter fordrades betalning. Kanslisten Herman Hoelmblad och fru Elliot voro nu, utom de förut inkallade, tillstädes; fröken Hilda Salmonszorn, som äfvenledes var inkallad, anmäldes vara sjuk, hvilket med läkarebevis styrktes. I stället inlemnade hon genom ombud en ekrift af ungefär följande innehäll: Hon hade, tillika med grosehandlanden Anton Bendix närvarit för att uppteckna aflidna fröken Augusta Bendix qvarlåtenskap. Under det att detta försiggick, kom ett bud från fru Elliot med helsning atv erbålla några papper, som skulle ligga i ett uppgifvet skrin. Skrinet hittades ej företa gången, men då budet ett par dagar derefter kom i samma ärende, fans skrinet af hr Bendix. Hr B. hade då öppnat skrinet, ur detta tagit papperen, hvarvid ban kastade en blick på dem, läsande namnet Bergstrand, hvarefter han gade: Vi ha ej något att skaffa med dessa papper, samt öfverlemnade dem till budet. Fröken : Salmonsson uppgaf vidare i skriften, att hon af fröken Bendix under dennas lifstid blifvit ombedd att efter hennes död uppbränna de Bergstrandska papperen, utan att dessförinnan af dem taga någon kännedom. Hon sade sig dessutom ha hört, att fru Elliot fått samma tillsägelse. Det:a hade hon, Bedan bädet erhållit papperen, omtalat för hr Bendix. Fru Elliot, dereftsr ombedd att afgifva en berättelse om hvad hon visste angående dennasak, förklarade, att hennes syster, vid hvilkens dödsbädd hon var närvarande, hade ombedt henne att taga vård om alla hennes efterlemnade papper och frånskilja det som var af värde, det öfriga skulle hon bränna upp. Några särskilda Bergstiandska papper hade hon aldrig hört omtalas. Hon hade ett par dagar efter systerns död från hr Anton Bendix fått sig tillsända åtskilliga papper, inlagda i en tidning; i motsats till hvad af hr Bendixz och fröken Salmonsson framstälts, påstod hon, att hon aldrig skickat efter dessa. Hon hade derefter genomsett dem, hvarvid de omnämda vexlarne funnits. Troende dessa vara värdepapper, hade hon lemnat dem till sin man att begagna sig af dem gseåsom bonom för godt eyntes; de öfriga papperen hade hoa bränt upp. Polismästaren uttryckte efter denua berättelse sin förundran öfver, att fru Elliot kunnat af gin syster blifva satt såsom ett slags utredningsman i boet, hon, ett fruntimmer, antagligen utan all affärevana. Fru Elliot upprepade dervid endast hvad hon sagt. Grosshandlaren Elliot inföll härvid, att han, å sin bustrus vägnar, bade lika mycken rättighet att vara utredsiogsman i fröken Bendix bosom hr Bendix; denne hade, slägtingarne oåtsporda, företagit sig att vara utredningsman. Hr EHiot ansåg sig derför vara i full rätt att göra sig underrättad om huruvida dessa vexlar, som funnits bland hans aflidna svägerskas qvarlåtenskap, voro af något värde. Alimänna åklagaren framställde dervid den frågan till br Beadix, om hr Elliot gjort någon den ringaste förfrågan efter den aflidnas öfriga papper, hvilken fråga med nej besvarades. Hr Elliot sade sig ej heller ha gjort deta, hvaraf poliemästaren förmenade det framgå att hvarken hr eller fru Elliot haft något emot hr Bendix utredningsmannaskap. Kanslisien Herman Holmblad, som derefter hördes; berättade: Han kom af en händelse i medio af september upp på-br Elliots kontor, då han af denne förevisades ett par vexlar, med förfrågan, om han ville ta emot dem till inkassering. Hr Holmblad, som kaetzde en blick på vexlarne, fann genast att de voro för gamla, nära 10 år, och således snart värdelösa, hvilket han äfven anmärkte. Hr Elliot svarade derpå, att de varit förlagda i en chiffonier och först på senare tideh kommit i dagen, samt bad HBKönöom släötliged att ej legsöka i hang, Eliiots namn, emedan hand ej vilie att hans namn skulle synas. Hr Holmblad emottog na vexlarne och lemnade hr E:liot ett recepiss. Han framställde derefter skriltligen fordringsanspråken till hr Wiklund, sammanträffade derefter med den senare, då denne sade sig ha blifvit höget förvånad: öfver detta -tfordringsanspråk — dessa samma vexlar hade nemligen för några år gedar blifvit bonom frånstulna, och uppmanades han af Wiklund att genast uppgifva sin fångesman. De båda begåfvo sig-nu tilibr Euiots; kontor; -bvarvid Wiklund först erbjöd 150 rdr såsom ackord för vexlarne, på det att hr Elliot genom detta erbjudande skulle uppenbara sig som hr Holmbladg fångesman, hvilket han äfven gjorde. Nu framställdes af dem för hr Elliot på hvad sitt hr Wiklund förlorat vexlarne, hvarefter Jesamma af hr Holmblad lemnades tillbaka med den förklaring, att han ej vidare ville ha med dem att beställa. Hr Wiklund uppmanade nu hr Elliot att säga hvarifrån han fäst vexlerne. Härpå svarade denne sig ej ha någon deli dem, liksom antydandevatt han hade dem i något slags kommissionärskep. För öfrigt bad hr Eiliot br Wiklund att vara lugn och återkomma. Då hrr Wiklund och Holmblad för andra gången voro ho3 hr Elliot, uppenbarade han eå mycket, att han sade dessa vexlar ha fuinits i ett konvolut, på hvilket stod namnet Bergstrand. För ötrigt sade han att han redan athändt sig vexlarne och att det ej rörde någon, hvar de voro. Hr Wiklund anmälde då saken för polisen; resultatet deraf hafva vi redan omtalat. En af hr Elliots tjenstfiickor, Lina Larsson, hvilken skulle ha varit den som af br Bendix mottagit papperen, hördes derefter på br Elliots begäfon. Hon fade bis aldrig af Sin oetnor ha fått befallning att i eflidna-tröksn Bendix -st-rbbus hemta några papper, j heiler hade hon någonsin af hr Bendix emottagit några dylika. Pigan Lisett Broden i sterbbusets tjenst, som