Dagens Nyheter – 26 september 1873, sida 2

dsgar undfögnats, måste hon passera hans stol. BSpetsarne på hennes klädningsärm srudJade vid hans axel, han Kände den friske, berrliga doften från hennes bår. I detsanitma tappsde hon ett armbauvd — detta skedde af en händelse, ty hon var en alltför fint bildad kokett, för att med flit begagna sig af en så venlig och simpel list. Strathmore tog öpp det, och när han åter fästade det på hen: nes arm, märkte ban, huru snöhvit och glängande hennes hud var, och han tillstod för sig sjelf, att aldrig någon qvinnas leende behagat bonom så mycket. oe Tack! vi letöna er åt lugnet och politiken, cigaretterna och förtalet! Huru skola vi icke urder denna timme slita vår skönhet i stycken och stifta lagar för rationeraat hviskade hon och följde de anära. — Vid 8:t Georg! mån bär icke prisst henne för mycket. Och denre narr är heptes man! Fy! det är ett äktenskap å la Calibans och Mirandas, tänkte Strathmore och råg dervid på markis de Vavasour, som just nu hällde litet Johannisberger i sitt glas. Detta omdöme var något för strängt, det måste erkännas; men å ändra sidan tror jag, att det gifves få Kärlär, som icke rär de beundra en vscker fru, äro böjda för att med ett visst förakt åse hennes herre och man. Markis de Vavasour vär ingen Caliban och ingen narr, fastän Strathmore, som betrektade honom från gin höga ståndpunkt, bekagade