Dagens Nyheter – 25 september 1873, sida 2

var en sammetshandske, som de stolta Strathmorerne brukade draga öfver jernbandsken. — Jag förtjenar ett grymmare öde än ziguenerskan förutsade, till straff för min blindhet, yttrade han. Det är för mig ofattligt, att jag ej igenkände den beslöjade bilden på dess ögon, att jag icke betänkte. det i hela verlden omöjligen kunna finnas tvänne röster som innesluta i rig så mycken musik. Vågar jag bedja er ha öfverseende med mig, ehuru jeg icke kan förlåta mig sjelf? Hon skrattade och räckte honom handen. — Jag förlåter er gerna, sade hon. Ni har en gång gjort mig en alltför stor tjenst, för att icke kunna synda ganska mycket och ganska längo på nåden. Jag har ju er att tacka för mitt lifs räddving; tro mig, jag skall aldrig glömma denna stora skuld! Orden voro få och enkla; och de förfelade ej sin verkan. Om hon försökt att vara riktigt vältalig, om hon kommit fram med en mängd granna, instuderade fraser, så skulle han ha erfarit en känsla af motvilja; men nu blef han i stället förtjust; hon hade gjort ott fördelaktigt intryck på honom, ty hennes svar tycktes vara förestafvadt af den renaste känsla. — För att vinna er tacksamhet, skulle utan tvifvel de flesta män utsätta sig för ännu större faror än den jsg trotsade vid det ifrågaverande tillfället, svarade han. Men för mig fattades den driffjeder, som skulle förmått