Dagens Nyheter – 22 september 1873, sida 1

Hon satt försjunken i tankar, under det att skenet från eldön belyste hennes bländhvita anlete, och hon märkte icke blixtårne som utgingo från diamantringen på hennes Yenstra hand, detta vittnesbörd om hernes giftermål med lorden, hvarigenom hon berättigades att bära titeln af markisinna, denna nyckel, som för henne öppnat dörrarne till den förnäma verldens salar, der hon nu herrskåde med en oinskränkt makt. Just vid denna tid stod hennes ungdom i sitt flor, hennes fögring hade nått sin höjd. Hon förtrollade sin omgifring; hon beundrades och tillbads. Hon kunde ej hysa en önskan gom ej blef tillfredsställd; alla hennes nycker betraktades som lagar, de der måste åtlydas. Från början hade hön innehaft en jemförelsevis låg samhällsställning; hon hade lefvat på en liten ö, der hon måste befara att osedd af verlden få tillbringa sina dagar. Men slumpen hade plötsligt lyftat henne till den Höga plats, hon nu innehade. En annsn, söm rönt samma öde, skulle troligen ha svindlat vid detta hopp; men lady Vavasour, långt ifrån att låta sig förbluffas af den nobla ton och den imposanta prakt, som rådde inom de kretsar, dit hon så hastigt förflyttats, förstod i stället att med användande af den tjusningsförmåga, hvermed naturen begåfvat henne, tillkämpa sig herraväldet öfver sina nya umRgängesvVänner.